Aftonbladet – 2 februari 1864, sida 3

denna. Hela nationens kratt blir eiter hand samlad vid Dennevirke. Djupa grepp göres i folkets kött och blod. De regementen, som kommit hit på de sista dagarna, bestå af män mellan 30 och 40 år gamla, hvilka ha lemnat hustrur och barn, den husliga härden och sina vanliga yrken, för att med vapen i hand försvara landets gränser. Men de gå alla gladt och modigt till det blodiga verket, i medvetande af, att det beror på dem, om vi skola fortfara att vara en sjelfständig stat eller om våra barn skola träla under ett främmande ok. —TL. LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Norlin, Konung Sigismund och svenska kyrkan. — Bratt, Om Svenska allmogen under Gastaf II Adolfs regering. — Bredberg, Metallurgiska anteck Tr. —M Braddon, De lottlöse — ges periodiska press. — Litterär tidskrift i H fors. — Sören Kierkegaard. bedömd i Tyskland. — Utländsk litteratur. — Litterära och konstnotiser Konung Sigismund och Svenska Kyrkan. Första kapitlet af en svenska kyrkans historia efter rejormationen. Akademisk afhandling af Th. Norlin, teol. kandidat, docent i kyrkohistorien vid Upsala universitet. Lund 1863. Den i Sverge under och genom Gustaf Wasa utförda kyrkoreformationen eger eni flera hänseenden olika karakter med de samtidigt i åtskilliga andra länder tillvägabragta. Dels gick den från början och ända till inemot århundradets slut uti en hufvud sakligen negativ riktning. icke erkännande andra symboler än den heliga skrift, dels stod den uti ett alltiör nära sammanhang med det nationella befrielseverket och art föreningen att den ej, hvad kyrkoväsendets ordnande vidkom, skplle taga ett vida mäktigare intryck af politiken än i de stater, hvilkas chefer antingen uppträdt såsom öppna motståndare till de nya lärorna, eller åtminstone icke tagit iniativet till den stora relsen. Att den från Roms välde frigjorda svenska kyrkan skulle blifva en strängt sluten statskyrka, var således helt naturligt. Den erhöll såsom sådan sin fasta form under Carl XI, och har ock sedermera alltjemt förblifvit det. Huru redan Gustaf I uppfattade sin ställning till kyrkan, sköpjes ydligen uti det af förf. i inledningen anrda märkliga yttrandet 1540 till menige; man i Upland, så lydande: Vakten I edra hus, åkrar och ängar, hustru och barn, få och boskap, och sätter oss intet mål utiregementet och religionen. Förty oss bör på. Guds och rättvisans vägnar efter all natur. lig skäl eder såsom en kristelig konung bud. och reglor föresätta, så att, viljen I uvdfly vårt straff och vrede, skolen I vara våra konungsliga bud lydiga, så i verldsliga saker som i religionen. Dessa ceesareopapistiska åsigter stannade emellertid hos den store konungen inom teoriernas område, Det var hans lärde, svage och vacklande son förbehållet att söka genomdrifva dem i praxis gerom den beryktade liturgien, ursprungligen afeedd såsom en elags bemedling, men innan kort banande vägen för jesuitismens intriger och ohöljdt framträdande anspråk. Den under sednare hälften af sextonde seklet uti alla af reformationens anda lifvade länder framträdande bäftiga och till en del segrande katolska reaktionen fann hos oss i konung Sigismund en nitisk representant, hvilken dock ingalanda var egnad att hestå en kamp emot det redan för evangelii ljus vunna Sverges folk, i hvars spets då stod en man, som tycktes enkom skapad till demagog oeh revolutionsledare. Det är denna märkliga och för värt lands både politiska och kyrkliga utveckling så följdrika kamp, som hr Norlin här gjort till föremål för siva förtjenstfalla forskningar. och som han i denna afhbandling skildrar på ett lika enkelt och flärdfritt som klart och lifligt målande sätt. Hvad som enligt förf:s träffande anmärkning åt denna period af vår reformationshistoria gifver elt så egendomligt och vackert skaplynve, var att striden alldeles icke uteslutande fördes emellan lärda och teologer, utan att ella stånd, ja hela folket med det mest lefvande intresse deruti deltog. Och bedröfligt hade det ock i sanning varit, om reformationsverket blifvit i främsta rummet öfverlemnadt ät en sådan men som t. ex. erkebiskopen Abraham Angermsannus, hvilken, efier att hafva lidit en en tolfårig landsflykt för sitt moistånd emot Johan lII:djes liturgi, och derpå ha uppträdt med den gröfeta vandalism emot monumenterna i Wadsteua, slutade med ati öppet taga Sigismunds parti och uppvigla allmogen emot hertigen. Under den generalvisitation han 1596 företog, använde han såsom medel att föra folket till gudsfruktsn och sedlighet spö, ris, kalla douschar, tvungna skiljsmessor och derpå ögonblickligt följande lika tvungna giftermål, och for fram på ett sätt, som väckte sjelfva den föga blödiga hertig Carls häpnad. Såsom ett glädjande motstycke till denne vildsinte prelat och den Stockholmske kyrkoberden Erik Schepper, hvilken i en predikan efter slaget vid Ste geborg sänkte hertigen till nedersta afgrunden4, hvilket han förgäfves sökte godtgöra med en i rakt motsatt anda strax efter Stångebroslaget hållen — finner man det då nyupprättade Upsalauniversitetets potessorer inkttaga en på en gång värdig och nationel hållning. Vi uttala den förhoppning, att detta för sta kapitel af vår kyrkohistoria snart måtte efterföljas af flera sndra, utförda af samma hand, med samma talang och samvatsgranna forskning. Om svenska allmogen under Gustaf II Adolfs regering. Af ÅA. W, Bratt. Stockholm, hos P. A. Nyman 1863. Denna lilia afhandling, ursprungligen utgifven i form af en akademisk dissertation, lemnar en på goda källstudier grundad framställning af allmogens beskattning,