Aftonbladet – 2 februari 1864, sida 3

dan 1694 väsentligen torbatlrad. Erof från Slesvig. (Från Aftonbladets civile korrespondent.) Staden Slesvig den 27 Januari. i När en gravnstat vill tillvälla sig rättighet I till uppsigt öfver ett lands författningsförhållanden, är detta lands sje!fständighet och hela tillvaro i fara; detta lär historien och detta säger det sunda förnuftet. Ena sådan uppsigt bar Tyskland länge försökt utöfva i afseende å Danmark; Det tyska förbundet framkom redan år 1846 med ett anspråk på att hålla uppsigt öfver Slesvig, och de holsteinska adelsmän, hvilka då sutto i konungens råd och ansägo det vara Danmarks uppgift att vara Tysklands amiralstat, stodo på vippen att medgifva detta anspråk, då upproret år 1845 gaf sakerna en ny vändoing. När kriget var slutadt genom upprorsstiftarnes fullständiga nederlag på Isteds hed, kunde vi ha ordnat våra författningsförhållanden på det enda naturliga fättet, nemligen så att det tyska förbundslandet Holstein fick sin egen författning, egen här, egna finanser o. 8. v., och således kom att stå i samma förhållande till Danmark som Luxemburg till Holland; men de statsmän, som då stodo vid styret, voro insnärjda i samma åsigter, som Kristian VIII och hans rådgifvare hade hyst. För att förmå österrikarne att lemna Holstein, togo de sig före ett afgifva ett slags löften till utlandet om ordnandet af monarkiens författningsförhållanden. Dessa löften har den danska regeringen troget uppfyllt. Hon har gifvit Slesvig och Holstein sjelfständiga författningar i de särskilda angelägenheterna, samt beträffande de gemensamma infört dem tillika med det egentliga konungariket under den gemensamma förfaltningen af den 2 Okt. 1855. Denna gemensamma författning tillfredsställde icke de holsteinska adelsmännen, emedan den, såsom baron Scheel -Piessen uttryckte sig i riksrådet, icke lade monarkiens tyngdpunkt i Holstein och sålunda gjorde det omöjligt för de holsteinska riddarne ati såsom dittills regera Danmark genom föreningen med Holsteiu. Adelsmännen, som då ännu innehade väldet i den holsteinska ständerförsamlingen, förmådde denna att ingifva en klagoskrift till det tyska förbundet, hvilket år 1858 annullerade helstatsförfattningen i och för Holstein. Det åren 1851—52 gifna löftet var således infriadt, och då ett löftes uppfyllande tillika innefattar dess tillintetgörande, bade det derigenom upphört att gälla. Det oaktadt fortfor den danska regeringen att göra holsteinarne och förbundet tillbud af i nya helstatsförfattningar, af hvilka den ena var mera förödmjukande och kränkande för Danmark än den andra. Men hvarje tillbud blef afslaget med hän. Det blef uppenbart att holsteinarne icke ville höra tillsammans med 088 annat än på sådana vilkor, genom hvilka Danmarks öde fullständigt lades i deras händer. Slutligen blef det danska folket utledset på detta tillstånd och ansatte regeringen med uppmaningar att ordoa det danska rikets i förfatiningsförhållanden oberoende af det tyska förbundslandet Holstein. Detta skedde genom den under så många svåra födselI smärtor framkomna och ännu så hårdt anfäktade författningen af den 18 Nov. 1863, hvars väsentligaste företräde består i att iden häfdar det danska rikets norr om Eidern rätt till fri rörelse och fri sjelfbestämmelse. Det beror nu på det danska riksrädet om och på hvad för vilkor Holstein skall upptagas I med uvder denna författning, och eburu löftena från åren 1851 och 1852 blifvit apptyllda och Danmarks förbindelse att inträda i samlif med Holstein sålunda är upphäfd, har dock Danmark varit så fogligt och eftergifvande, att det ännu låtit en möjlighet stå öppen till Holsteins medupptagande, att dörren för holsteinarne ännu icke är stängd, i fall de, såsom ordföranden i riksrådet uttryckte sig, men hvartill det visserligen icke är någon utsigt, höfligt klappa på den. Det är således klart, att Danmark långt ifrån att bryta mot de åren 1851 och 1852 ingångna förbindelserna, tvärtom varit mycket nogräknadt och mycket samvetsgrannt i dessa förbindelsers uppfyllande, för så vidt de gå ut på landsdelarnes sas manförande under en gemensam författning. Detsamma gäller i lika hög grad om de löften, som samtidigt gåfvos att icke införlifva Slesvig. Man får i detta hänseende aldrig förlora ur sigte, alt Slesvig år 1721 statsrältligt och politiskt införlifvades med den danska kronan. Det löfte, som gafs åren 1851 och 1852, kunde följaktligen blott gå ut på, att det adrinistrativa, och judicielia införlifvandet, hvilket egenligen är en gifven följd af det politiska, men som våra korisynta förfäder hade försummat att företaga, icke skulle ega rum genom den statsordning, som infördes efter krigets slut. Oaktadt nu äfven detta löfte, hvilket naturligtvis icke kunde vara bindande för evig tid, är uppfyldt och således förlorat sin kraft, har Danomark jemväl i denna riktning varit ytterst nogräknadt och ytterst samvetsgrant. Det har genom författningen af den 18 Nov. 1863 låtit fall a AI. föl ellandanklana alldalan