Aftonbladet – 2 februari 1864, sida 3

Sören Kirkegaards polemik mot statskyrkan, bedömd i Tyskland. Med anledning af en i Tyskland utkommen öfversättning af Kirkegaards Ögonblicket, yttras i Protest. Kirchenzeitung för den 22 Dec. 1863 följande: CDenna skrift skall ge oss mycket att be grunda och behjerta, och det så mycket mer, som hon är en sBf de sällsynta böcker, i hvilka föriattaren så att säga ger sill hjertblod. Han är en originel man, af djupt religiöst allvar, af stor bestämdhet och energi, jemväl lidelsefullhet, och i följd af sin böjelse för ytterlighet hyllande en idealism, som stegras till sjuklighet; dertill utrustad med en väldig satirisk förmåga och måhända alltför stark sjelfkänsla... Vi vilja j neka, att det häftiga angreppet har sitt relativa rättfärdigande, ej blow emct den religiösa slöheten, utan äfven mot det statskyrkliga embetsmannaväsendets byråkratism som en hufvudsak till den förra. Mekanism och slentrian hänga sig ju längre desto mer vid denna det protestantiska kyrkoväsendets utlefvade form. År detta redan i och för sig sjelft högst betänkligt, så är det i dubbelt mått för detsammas bestånd i en tid, då den ena kyrkliga tvångs skrankan fallnr efter den andra, och utträdet ur kyrkan, samt jemväl konstituerandet af en ny religiös församling, är en så lätt sak. Ty ej blott bortvänder sig en icke ringa del i stolt indifferentism och med förakt från det kyrkliga väsendet, uten äfven många af de bästa och kraftigaste andar, och visserligen just de religiöst sinnade, blifva utdrifoa utaf en missmodig känsla af otillfredsställdhet och falla rof för en oppositionelt upphetsad, kortiifvad och vagabonderande separatism. Denna har i vår tid en god skörd; att hoppas är ock, att han måste bidraga till att vårt kyrkoväsen skall öfvergå till en lifekraftigare form. Det är något särskildt, som i vår tid på det yttersta diskrediterar statskyrkoväsendet. Presterskapet är alltför ofta den politiska reaktionens och de privilegierade ståndsintreseenas villiga tjenare; det blir en partigängare i kristendomens namn, och söndersliter så i dåraktig förblindelse det svuga band, som ännu förenar det med församlingarne. Det fröjdar sig af de högas gunst; ja det saknas icke exemplar, för hvilka församlingarnes afvoghet är ett glädjande bevis. för deras Gudi behagliga verksamhet, under det att det alltför ofta går ut på den gamla bekanta hemligheten: dens bröd jag äter, dens visa sjunger jag. Knappt skall något för närvarande bli så förderfligt för vårt protestentieka kyrkoväsen, som denna för äkta kristlig, ja för exklusivt kristlig sig utgifvande förvändhet. Då är intet under, om den irring uppkommer, att här ingen hjelp och bättring är att vänta, förr än kyrkoväsendet blir en ren privatsak, förr än staten afbrutit all positiv beröring med kyrkoväsendet . Felet ligger helt annorstäds än der man så gerna söker det. Det ligger i kyrkoväseudets absolu.istiska och aistokratiska gestaltning, framkallad såväl af Cresareo papismen på sin tid, som af församlingarnes fullkomliga passivitet i förhållande till kyrkoregementet. Der allt dikteras ofvanifrån, och der församlingarnes kyrkliga verksamhet ej består i något annat än att ta emot hvad som ofvanifrån påbjudes, der är för protestantiska kyrkoväsendet, åtminstone i vår tid, ingen framtid mer, ja snart ingen möjlighet för existens. En bättre organisation af kyrkovägsendet, hvarvid tyngdpunkten ligger i församlingen och denna kommer till en verksamhet, som mer motsvarar det allmänna prestadömet, hvilken ock gör en friare utveckling möjlig — en sådan är det, som vi framför allt beböfva, och som skall förbjelpa vårt kyrkoväsen att värja sis mot allseparatism.4 Utländsk litteratur. De la pretendue degenerescenoce physique de la population francaise, comparge aux autres populations europgennes, (Paris, 1863.) Direktorn för statistiska byrån i Paris, hr Legoyt, har utgifvit en liten skrift i ända