Aftonbladet – 2 februari 1864, sida 2

Finnes i slikt ett beröm icke ett skuggand moln? Står inför Honom jemväl, som hjertan och njura bepröfvar, A Allting så fläckfritt och godt, som det på jordei beskrifs? — Månne ej ock för den dödliges själ, hvars gransk ning bedåras Hvarken af hycklarens sken eller af smickra . rers lof Röjes den afviga sidan helt visst af den grann: medaljen, F Visa sig fläckar och fel lätt i en tafla så ljus? Må vi fördenskull en gång med den flärdlöse sanningens fackla Söka belysa en bild, sminkad och smickrad så rikt! (cke på ytan likväl, det bedrägligt förbländande skenet, Dröje den mönstrande blick, fästes den ärliga om. Nej, till det inre, till ande och själ, till begär och motiver, rankens och känslornas hem, viljans förborgade rum Och till det onda, som verlden ej ser, som hon skonsamt vedömer, öller berömmer jemväl, tränge med allvar vår själ! Först och främst skönje vi då det sig sjelf afgudande högmod, lårdt som graniten och stelt, kallt såsom polernas is, Ivilket i stolthet mot menskor och Gud och i fåfängans äflan ifter en prunkande flärd och efter verldens beröm löjer sitt innersta lif och tillika sträfvar beständigt ririgt att vinna alltmer ära och njutning som rof. )ch såsom guld ju beständigt är godt som ett medel att köpa fenniskors bifall och kunst, äfvensom vällust och lyx ökte fördenskull i tysthet allt; emt vår man att förvärfva Både med orätt och rätt verldens bedrägliga gods. jerföre aldrig ock nog hans anspråk på löner af staten unde förnöjas: detblef städs likt en glupande ulf. ch för att ega tillika alltmer, han försummade gerna åde sin fjensti och sitt kall, skötte affärer vo sik