Aftonbladet – 2 februari 1864, sida 2

Vincenzo lät helsa signor Onofrio hvar han hade tagit vägen, och begaf sig genasi af. Det var första gången som han sålunda blef kallad från sina studier. Anledvinger till hans efterskickande måste således utan wvifvel vara i hög grad vigtig och pressant. Men hvilken kunde den väl vara? Ett gif termälsförslag till mamsell Rosa från del Palmetto? Men om så vore, äfven med an. sagande att man önskade sig hans råd, hvad hjelp kunde man väl vänta att han skulle gifva i en sådan angelägenhet? Nej, detta kunde det icke vara, Kanske någon tvist med markisen. I högsta grad osannolikt. Del Palmetto var allt för benägen att behaga far och dotter för att man skulle kunpa antaga någonting sådant. Eller kanske pågon oenighet med Barnaby? Ja, så mäste det vara, så häftig och orimlig som ban var, ver det omöjligt att säga hvilken klämma den gamle mannen icke kunde hafva råkat uti och dragit sin herre med sig — och för att komma ur denna klämma måste någonting göras eller omgöras, för hvilket görande eller omgörande Vincenzos bistånd på ett eller annat sätt behöfdes — förmodligen för att han i detta afseende skulle begagna sitt inflytande på den halsstarrige gamle man ven. Men nej; så kunde det icke heller vara. Rosas ioflytande på Barnaby var vida starkare än Viocenzos; och hvad behöfde man skicka efter honom, då hon var på platsen? Grubblandet öfver dessa hypoteser, som icke förr blifvit antagna än de åter förkastades, tjenade åtminstone att förkorta vä gen. Giuseppe var vid stationen med schäsen och körde med rask fart. Vincenzo var allt för grannlaga för att göra körsvännen några frågor utom de vanliga om tamiljens helsa, och Giuseppe var för klok och för litet pratsam af naturen för att komma fram med underrättelser eller gissningar ur egen fatabur, äfven med antagande att han hade några sådana, Dagen lutade mot sitt slut, då Vincenzo steg af vid palatsets grindar