Aftonbladet – 2 februari 1864, sida 2

andfa under deras sjukdom, var en ännu mera tilltagande vänskap och förtrolighet som gjorde att en hvar af dem längtad: efter den andres sällskap — en önskan, som dock icke var så lätt att uppfylla, i betrak tande af bådas trägna sysselsättovingar, hvilka lemnade dem endast föga tid öfrig för be sök. Onofrio hade mer än en gång bedi Vincenzo att han skulle komma och bo hos honom — ett för den unge studenten särde les frestande förslag, som han emellertid tappert hade motstått af medlidande med signor Fransesco komp., hvilkas omständigheter just då voro vid sin lägsta ebb. en då signor Francescos etablissemeni ramlade, hvilket det gjorde i början af detta år, 1853, naturligtvis till följd af den skri ande orättvisan uti att regeringen ej ville betala den skadeersättning han hade att fordra, antog Vincenzo med nöje sin väns gäst fria anbud och flyttade till honom på samma pekuniära vilkor som hos Francescos. BSignor Onofrios våning bestod af fyra snygga och loftiga rum fyra trappor upp, med en vac ker utsigt öfver Po och de leende kullar som skåda ut öfver floden-från söder. Han bestod sig för öfrigt lyxen af en gammal tjenarinna, som kokade maten ochjstädade rummen, samt använde sin öfriga tid på at: sortera och kombinera numren för den kom mande lottdragningen. Vinpenzo hade ej bott två månader hos signor Onofrio, förrän han erhöll ett bref. som gjorde honom alldeles yr i bufvudet Det var från herr advokaten och lydde helt kort: Om det inte är rent af omöjligt, så res genast då du får detia bref, och kom till mig. Jag har någonting enskildt att säga dig; jag behöfver råd och hjelp. Jag skall icke uppehålla dig längre än tjugofyra timmar. Om du lemnar Turin straxt du får mitt bref, kommer du till Ibella med fem trainen. Giuseppe väntar dig med schäseo vid stationen. Din tillgifne gadfar. P. 8. Ingen är sjuk.4