Aftonbladet – 2 februari 1864, sida 1

melse) om hans sjukdom vore smittsam; och först då Vincenzoinsjuknade i samma feber. fick han veta att den var det i hög grad. Då signor Onofrio fick kännedom härom, insåg han att han utan dröjsmål måste underrätta herr advokaten om hans gudsons. sjukdom, hvilken ban på patientens enträgna uppmaning framställde i de minst oroande färger — läggande synnerligt vigt på att febern var smittsam och bifogande Vincenzos enträgna anhällan, att ingen skulle komma att besöka honom. Den unge mannen förföljdes ständigt af syner, huruledes herr advokaten och Rosa kommo till Turin, angrepos af febern och dogo. Herr advokatens första impuls, må detta sägas till hans heder, då han hörde talas om-hans gudsons sjukdom, var att resa till honom — en impuls, som pgenomläsningen af nästa punkt, rörande feberns smittosamma natur, ögonblickligen dref på flykten. Ar och tilltagande fetma hade icke ökat hans med; och så mycket han än satte värde på sin gudeon, satte han dock ännu mera värde på sin egenhelsa. Men att erhålla så. dana underrättelser som dem han hade erhållit och meddela dem åt andra, såsom han oundvikligen måste göra, och icke göra någonting eller laga att någonting blefve gjordt, syntes hårdt och onaturligt. Och dock — kunde han väl anständigtvis skieka vägon annan i ett ärende från hvilket han sjelf skyggade tillbaka? Barnaby befriade honom ur detta dilemma. Barnaby, med den klara urskiljning och lugna uppfattning af saker och ting, com utmärkte honom, kom genast till trenne slutsatser -— först och främst, att Vincenzo låg för döden, om han icke redan var göd; för det andra, att hans herre var ett odjur som icke redan var på väg, och för det tredje alt han sjelf genast måste begilva sig af till Turin. Det sisia var det enda ban ansåg nödigt ait meddela herr advoka