Aftonbladet – 1 februari 1864, sida 3

FUL, INT INACU VII Hvla 2U0r HVUT MPP loffring. I metallmarknaden råder deremot jen högst ovanlig liflighet. Efterfrågan a! allt slags jern är af den mest storartade be. I skaftenhet; och då alla brancher af denna tl fabrikation äro mer än vanligt sysselsatta. ija, då många hafva fullt upp med beställ. jniogar för halfva året, så torde priserna å allt slags jern fortfarande komma att stiga. Rails noteras för närvarande 7 10 sh. pr ton f. o. b. i Wales. Stora kontrakter för all slags jernvägsmateriel äro under utförande här, dels för Indien, Australien och Egypten, dels för Ryssland, hvilket efter vanligheten gör fabrikanterna särdeles oberoende och torde älven för de många i Sverge nu under anläggning varande jernbanor blifva kännbart. — Köpenbamnstidningzen Dagbladet meddelar följande skrifveise, som den påstår sig hafva erhållit från ?en ansedd och faktningsvärd svensk man, som intager en framstående plats i sitt land och alltid va irit en varm vän af de skandinaviska sträf i vandenat: sm FF EF rr I I Ni har utan tvifvel sett den i dessa dagar utI färdade uppmaningen att lemna bidrag till:de utkommenderade danska soldaternas behöfvande i hustrur och barn. Jag behöfver välknappt säga jer att bakom det närmaste föremålet ligger en annan afsigt — gifve Gud, att den måtte lyckas! — den nemligen, att något mildra det i DanI mark rådande missnöjet, för att icke säga ovilTjan mot Sverge, och visa huru allmänt deltagandet är för Danmark och dess ädla söner. Beträffande deremot deltagandet i ett verkligt fälttåg, råder en mycken allmän opposition, och hela vår minister, statsrådet in pleno, har tvenne gånger velat afgå, derföre att konungen önskat sammankalla en urtima riksdag för att begära j medel till ett krig. Jag är fullkomligt uppriktig ioch skrifver intet diplomatiskt aktstycke; jag säger er derföre rent ut, att statsrådet i detta sitt motständ är ett sannt uttryck af allmänna meningen. Ni blitver säkert missnöjd med dessa ord, men jag vill icke säga annat än sanningen, och denna är verkligen, att endast konungen, prins Oscar, Aftonbladet och åtskillige unge män äro för krig, men inga andra. Vi veta icke hvad som är utlofvadt och huru vidt man från vår sida gåtti de diplomatiska förhandlingarne, men säkert är, att ministeren icke har vågat att träda fram för en kommande riksdag och begära penningar till krig, samt att ministeren häruti är Julllomligt ense, och att konungen icke skulle kunna få en minister, som ville möta ständerna med programmet krig Emellertid är det klart, att man under Europas nuvarande ställning måste vara beredd på att mot sin vilja få krig, att tvingas dertill af äran, och derför rustas det nu på allvar med de ringa medel, som regeringen begärt af ständerna (3 mill. rdr svenskt), hvilket ju är en obetydlig summa till ett krig. Derföre är det också, som storthinget är sammankalladt till urtima möte, hvilket är alldeles nödvändigt, då konungen icke i Norge har nå got kreditiv, som han vid oförutsedda händelser kan begagna, såsom han har hos oss (4!v millioner). I Norge kan han icke använda en skilling utan storthingets samtycke. Dertill kan utan storthingets samtycke icke en enda man skickas utom landet. Åfsigten med urtima storthingets sammankallande är derföre att få ett kreditiv för oförutsedda händelser samt få storthingets samtycke att skicka trupper öfver gränsen. Bifaller storthinget detta, så står saken lika i begge rikena, ty i Sverge har konungen redan dessa begge rättigheter. Den allmänna meningen här är — ehuru det tyvärr icke finnes någon tidning, som uttrycker den allmänna meningen, ty Aftonbladet tycker man i allmänhet stöter för mycket i krigstrumpeten, hvaruti man icke vill instämma, och Dagligt Allehanda försvarar fredspolitiken på ett så ovärdigt sätt, att ingen vill vidkännas detta organ — den allmänna meningen är, att den politiska ordningen i Europa bör upprätthållas af stormakterna, derföre att de äro stormakter, och att ifall Europa är nog samvetslöst att låta Danmark tillintetgöras, sa kan Sverge icke förhindra det utan att dragas med i fallet. Man anser att Sverges uppträdande allena med våra ringa krafter mera skulle reta än rädda. Med j våra ringa krafter! — ty det kan man förebrå om regering, att den så länge har underhandlat — NER RP RE nn om ett försvarsförbund utan att göra något för att ställa oss i ordning, utan ens att begära peni ningar af ständerna; ty detre millioner, den fick li riksdagens elfte timma, blefvo regeringen nästan påtvungna; den blef nödsakad att begära j dem, ty nationen fann det förkastligt, att den i talade om underhandlingar men utan alla anslag i för ändamålet. Mitt sista ord är: har vår regering, hvilket ja icke vet, lofvat att komma med en armå, s snart Eidern öfverskrides, utan att vara försäktrad om Englands och Frankrikes bistånd, så ogillas det af svenska nationen. Kanske är detta len egoistisk politik, men dock långtifrån så egoistisk som det opålitliga och neppeligen ens är: liga Englands. Förstå mig rätt: Svenska folket gör sig ej solidariskt med sin regerings dristighet, ifall denna har lofvat mera än den kan hålla; och derföre har detta folk sitt goda samvetes vittnesbörd, att det icke har svigtat i en ; fara, hvaruti det icke har lofvat att deltaga. I Den första anmärkning man måste göra då iman läser denna uppsats, är den, att om iden verkligen förskrifver sig från en svensk Iman och icke är hemmagjord, hvilket vi för ingen dei vilja påstå, så utgör den ett i privat bref, som någon tillställt Dagbla dets redaktör ad notitiam, för ett eller annat specielt syftemål, t. ex. för att uppi muntra bemälde redaktör att ånyo slå sig ; påhelstatliga sträfvanden, men hvars författare utan tvifvel skall bli i hög grad förlägen, då i han finner att detsamma sansfagon blifvit pu, bliceradt. Att Dagbladet gjort detia, för att söka förtaga allt godt intryk af de svenska . adresserna och insamlingarne samt dymedelst försvaga de skandinaviska sympatierna i d Danmark, ligger i öppen dag och är lätt i förklarligt, när man något närmare känner i karakteren af detta blad, som alltid dels iöppet och dels på omvägar arbetat på att undergräfva uch motarbeta de skandinaviiska sträfvandena, men som dock är den i främsta att fordra, det dessa sträfvanden jekola bära fullmogna frukter. som det gunst.j benäget vill hålla tillgodo med, för att se(dermera, när de icke längre beböfvas, åter