Aftonbladet – 29 januari 1864, sida 2

att kunna få göra det med rent samvete, och icke så att jag skulle komma att vika : en tumsbredd iträn hvad jag måste anse oss statsrättsligt f rpligtade till. Skulle till; tidsögonblickets allvar och tunga ansvar:. läggas samvetets förebråelser för ötverträdda : och ouppfyllda förbindelser — sådant vore! mer än hvad jag förmådde bära — och aldrig skulle jag taga på mig den bördan. Det kan finnas meningsskiljaktigheter öfver de punkter, som här äro bragta under dis-1 kussio. Händelserovas ström har rullat fram öfver alla dessa meningsskiljaktigheter. Men jag säger: Bringen ej regeringen derhäa att vika ett tuppfjät ifrån det som bon enligt sin uppfattning af förlål I landenas utveckling måste anse 0ss vara förpligtade till. I Landsthinget uttalade sig den danske konseljpresidentea sålunda: Mina herrar! I skolen alla medgifva, att genom kungörelsen ef den 25 Januari 1552 förebådades en viss anordning af statsförhållandena, och att denna kungörelse före gicks af vissa förhandlingar, vissa ytiranden, hvilka i sin helhet bilda det som man måhända med ett ord kan kalla öfverens kommelserna från 1851—52. Jag skallicke här inlåta mig djupare på formen för dessa yttranden; jag skall helt enkelt hälla mig till dem, sådana de föreligga. Jag tror vi alla böra medgifva — jag har åtminstone icke hört det af någon bestridas, — att den anordning af statsförbållandena, hvilken nu eger rum, icke öfverensstämmer med de förutsättningar, från hvilka man utgick 1851—52; men derjemte äro vi all ot velaktigt ense derom, att man icke får söka skulden för denna afvikelse hos danska re geringen, utan hos tyska förbundet, som tvungit Holstein att utträda ur förbindelsen med monarkiens öfriga delar. Vi äro måhända också alla mer eller mindre ense derom, att den förutsättning. från hvilken man, enligt hvad det klart och bestämdt uttalades af den man som ledde dessa förhandlingar, utgick vid hela anordningen, har försvunnit, förutsättniogen nemligen att tyska förbundet skulle hålla sig strängt inom sin rätta begränsning, och att fråga således kan uppstå huruvida dessa öfverenskommelser längre kunna betraktas såsom för oss bindande. Det är dagens egentliga, brionande politiska fråga, huruvida vi från vär sida anse dessa öfverenskommelser bindande eller icke biodande. Jag anser dem bindande. Jag antsger, att de innehålla vissa förpligtelser för danska regeringen, och jag behöfver icke här uttala mig om dessa förpligtelser; men jag antaver älven, att de innehälla vissa rättigheter för danska regeriagen, vemligen ait icke något SchleswigHolstein4 får existera. När derföre en landstingsman (Pioug) uttalade såsom sin öfveriygelse, att de tyska regeringarne åsyftade tillvägabringandet af ett SSchleswig-Holstein, så påstår jag att vårt bästa statsrättsliga värn deremot äro öfverenskommelserna af 1851—52; ty väl inoehålla de vissa förplig telser för oss, men de innehålla tillika ett bestämdt värn emot ett Schleswig-Holstein. På sakernas nuvarande politiska ståndpunkt erkänner således H. M:ts regering öfverenskommelserna af 1831—52, erkänner dem i bela deras omiäng, erkänner dem med hänsyn till regeringens förpligtelser, erkänner dem för så vidt de gifva danska regeringen rättigheter; ty de båda sakerna, rätrigheterna och förpligtelserna följas åt; man kan icke frigöra sig från det ena utan att man äfven uppgifver det andra. Jag hoppas att detta är ett så tillräckligt klart uttalande, att något tvifvel härom icke längre kan ega rum. Men, säger man, om det nu kommer till krig, skall man då framgent ense dessa öfverenskommelser såsom bindande? Jag kunde härpå svara, att dagens händelser, alt så att säga hvarje dag medförer nödvändigheten att fatta så vigtiga beslut, att man i sanning är väl befogad alt åt framtiden öfverlemna att hafva sina planer. Man har vidare yttrat: När man skall föras till krig, bör man dock veta hvarför man strider; jag ska!l säga eder för hvad man skall strida: Man skall strida för att förhindra att en ; främmande makt mtränger i Slesvig; man skall strida för att jaga dem ul ur Slesvig, som tränga sig ditin. Men mina herrar, I spörjen måbända vidare: När man nu börjar ett krig, hvilken är då den anordning man tänkt sig? Ja, derpå svarar jag: Säg mig hvilken utgång kriget får; säg mig i hvad ställning vi skola befinna oss när kriget slutar. När I hafven sagt mig detta, då skall jag kuona säga eder hvilken asordning man då kan erhålla. Vid början af krig kan till och med en mäktig nation icke veta, hvil ken anordning krigets utgång kan nödvändiggöra, och här är det tomma ord och intetsägande fraser i fall man omedelbart före utbrottet af ett krig fäger: Detta är vårt program, för hvilket vi strida. Det program, som jag vill säga föreligger, enkelt, öppet och klart, det är detta: Vi tillåta icke en enda tysk soldat att öfverskridua Eidern utan att göra allt det motstånd vi förmå, och söka hf alla krafter att jaga dem ut ifall någon skulle hafva trängt sig in i Slesvig.? Vi meddela följunde utdrag ur ett enskildt bref från en resande landsman (icke Aug. Blanche), dateradt Rom den 12 Januari: — — — Då jag kommit till Genua kunde ag icke motstå min önskan att få se en af århundradets ädlaste män. Jag gick der: frn Armnmehaevd nad an LbuRnh2t Amra ända me Rts RR