Aftonbladet – 29 januari 1864, sida 2

JU UDUCB, all Jeg al UCnDa alltUilDA ICKU kan tillägga denna förhandling någon synnerlig praktisk betydelse. I förhållande till frågor, som händelserna ställt till regering och folk, tror jag att svaret från alla sidor skall blifva obetingadt detsamma, och att derom icke skall ifrågakomma någon mefioner jag det i efin ordvuing aut yttra mig fullständigt om adressen. När det talas om författningen af den 18 November och dess sig, frågan om upphåfvandet at författningen. För så vidt man kan tänka på dess upp häfvande, dess afskaffande — och 1 veten, mina herrar, att denna fråga varit bragt å bane — så kan detta ske på två vägar, antingen på konstitutionel väg eller på inkonstitutionel väg genom en statskupp. Jag vande konung tog sig besinningstid, innan han underskref författningen af den 18 No vember, till och med om der icke hade förefunnits sådana egendomliga förhållanden, som gjorde detta alldeles nödvändigt. bör ihägkommas, att H. M. var frånvarande från landet, då ärendet behandlades i geheime-statsrådet; han uppehöll sig i Enghemkom först efter att hafva besökt bögstsalig konungen på Gläcksborg, några dagar innan Fredrig VII lemnade honom tronen i arf. Hvad är naturligare, än att den man, som handlar samvetsgrannt, bör ha tid att öfyerväga ett så vistigt steg, och jag gläder mig den ögonblickliga ställningen och de starka rörelserna, utan lugnt tog sig den tid han fann behöflig för att fatta sitt samvets.ranna beslut. Men, mina herrar, det ord, som gifves, och det namn som underskrifves ser dan man allvarligt öfvervägt, har en helt annan vigt och betydelse, än när man lättsinnigt gifver sitt ord och utan betänkande tecknar sitt namn. De, som innehafva de högsta ställningar i lifvet, de som sitta på tronerna, söka sin ära på mångahanda sä:t, ön deri, att de omgifva sig med bländande glans, än deri, att ingen annan vilja än deras egen skall få yttra sig i det land de regera, än deri, att de sätta sig i särskildt samband med Guds nåde; men de konungar, som beklädt Danmarks tron, hafva ärat sig genom aktningen för sitt gifna ord och genom vörnad för de af dem ingångna förbindelser. Detta är måhända vår trons skövaste arf, som konungen erhållit, och jag är öfvertygad om att han skall förstå att häfda detta arf och att låta det oförskiogradt öfvergå till den, som efter honom skall bekläda Danmarks tron. Mina herrar! det kan hända att frågan om det, som man nu med ett ord kallar en Sstatskupp, kan komma under öfvervägande, att det, när man tager stateus väl och fäderneslandets räddning i betraktande, kan framställa sig i en frestande skepnad för dem, som bära ansvaret för att leda statens styrelse så, att land och folx icke må gå under. Jag vet icke huruvida icke frågan kunde för mig fremträda i en sådan frestande skepnad; jag tror att jag skulle vara stark nog att bestå mot hvarje frestelse i detta hänseende, men jag är säker på, att för den man, som bär Danmarks krona, skall icke någon frestelse förefinnas. Det står derföre fast att, skulle det blifva fråga om upphäfvande af författningen af den 18 November, skull sådant ske endast på författningsenlig väg. ningsskiljaktighet; men allt detta oaktadt. bevarande, då är första fråga, som företer gläder mig äfven öfver att H. M. vår nuvaDet. land, då författningen diskuterades i veder-. börande församliog här hemma, och han alt H. M. icke lät förmå sig af ; I F i i i H Men nu uppstår den frågan: Hvilken ställ-) ning intager den genom denna författning införda politiska ordning till andrå ordningar af detta slag och till den förflutna tidens sträfvanden? Det är oriktigt hvad I m. h. yttrat i adressen, att en ordning sådan som den genom författningen af d. 18 November införda utgjorde föremålet för den framlidne konungens sträfvanden. Deni. framlidne konungens bemödanoden gingo ut på att så mycket som möjligt samla monarkien till ett helt; det var endast genom händelsernas påtryckning som han upphäfde och blef nödsakad att upphälfva Holsteins förbindelse med den öfriga monarkien. Säkerligen är det ett föremål af den allra största betydelse att söka förebygga främmende makters ingripande i danska rikets sjelfständighet, men säkert är det ock, att vi befinna 0s8 uti så egeudomliga förhållanden, alt vi ej kunna undvika att fästa afseende jå främmande makter. Då författningen af d. 18 November antogs, skedde detta med den uttryckhga förklaring såväl från konseljpresidentens som ock från ordförandens sida, att man på iotet sätt härigenom hade afekurit möjligheten af att äterupptaga Iolstein i den konstitutionella förbindelsen med de öfriga landsdelarne. Det är klart, uppfattning, att antagandet af författningen al d. 18 November icke afskar utsigten till en helstatsordning, hvilken mer eliter min dre förefanns i 1851 och 1852 års förbandlingar. Det förra kabinettets uppfattning af förbållandet var att det förefanns vissa öfvereoskorumelser och förpligtelser, som sä ildt voro nämnda i kungörelsen of den 3 Januari 1852, i eyfte att tillvägabringa en för bela monarkien gemensam författning; att vi hade gjort de yttersta ansträngningar i detta hänseende; att dessa bemötrandade emot tyska förbundets ingripande; au det vore vanskligt att på und af den för ögenblicket rådande stämi Holstein tillvägabringa en sådan ordning ; aft man derföre måste ordna ndet så, alt sjelfständighet och autonomi, men att man var villig att gå in på en sådan ordning, att Holstein äter upptoges i den konstitutionella förbindelsen med den öfriga delen af monarkisn. Denna uppfattning från det förra kabioetiets sida kan, om så påfordras, fullkomligt bevisas och läggas i dagen. Mina herrar! Vi stå nära skickelsedigra händelser: Regeriogens allvarliga och samvetsgranna bemödande hear bittills varit att uppfylla ingångna förjligtelser; det ör icke vi, som utestängt Holstein, -et är tyska förbundet, som har dragit Holstein ut från förbindelsen med oss. I samma ögonblick om tyska förbundet ej längre lägger nå ra hinder i vägen, äro vi villiga att ånyo Ho:stein erhölle störrel. att det var det förra kabinettets.