Aftonbladet – 27 januari 1864, sida 2

alla de vexlande regeringsformerna, varit en stående grundsats i den franska politiken at hålla sig till mellanoch småstaterna mo de tyska stormakterna. Komma nu härtill nationalitetsintressen och en legi:imitetsstrid så är det tredubbla ändamålet vunnet: stor makternas planer blifva korsade och de sjelfva nedsatta i sina folks ögon, skenet aj en frisinnad och för nationalitetsiden smick: rande hållning bevaras, och åt småst.terna lemnas ett skenbart bistånd till upprätthål. lande af deras sjelfständighet, hvilken dock torde komma att inskränka sig till ett nyt BRhenförbund — således till ett ännu skam. ligare beroende än det, hvari de nu stå Som man ser, sammanstöter allting för at lägga Rhenförbundet i skötet på Napoleon: den obegripliga kortsyntheten hos kabinetterna i Wien och Berlin, hvilka ej kunna se den afgrund som öppnar sig för dem: behofvet af bistånd hos smäåstaterna, hvilka å ena sidan frukta revolutionens anfall och å den andra en faktisk mediatisering genom de begge stormakterua; oron hos massorna, som icke veta hvilken de skola tro på, och folkkänslan för frihet och rätt, som ligger på botten af denn oro. 1 sanning, den som här icke har fått upp ögonen, den för. tjenar att vara blind för alltid. Men man kan icke lemna Europas öden i händerna på blinda, om icke allt ekell återigen sättas på spel. Napoleon hör icke till dessa blinda: han har begge ögonen öppna och är färdig att hugga in hvar helst någon blottar gig. Han är icke isolerad, ty han samlar i sitt famntag både nationernas revolutionära och legitima önskningar, färdig att begagns dem alla, att fara fram öfver verlden som en orkan, hvilken bryter det sjuka och rutt: na, medan det friska och rotstarka står fas och knoppas och grönskar desto skönare se dan stormen har rensat luften. Detta ä1 det fquos ego, som denna demoniska men. niska, med fast förtroende till sin stjerna, ropar till diplomaternas och statsmännens tafatta verld, antingen man nu förklarar honom för ett tuktoris i Guds hand eller blott för en del af den kraft, som städse vill det onda, men städse åstadkommer det goda.