Aftonbladet – 27 januari 1864, sida 2

VINCENZO. ) ROMAN I TVENNE DELAR AF GIOVANNI RUFFINI. (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m. fl.) tJag menarX, förklarade signor Onofrio, om ni önskar studera matematiken på allvar eller endast så mycket som behböfs för att slå sig igenom en examen. Amledningen hvarför jag vill lära mig matewatik är visserligen för att kunna genomgäå en examen, sade Vincenzo, men det hindrar inte att jag gerna skulle vilja lära mig den grundligt, under förutsättning att jag har tillräckligt hufvud dertill. Jag skulle inte gerna vilja lära mig den endast såsom en pappegoja. Förståndigt tänkt och taladt4, sade signor Onofrio, tydligen belåten. Jag skulle tro att jag känner en person, som skulle anstå er. Vi skola gå till honom i morgon klockan sju. Ni kan då vara god och komma och påminna mig derom. Följande morgonen klockan eju knackade Vincenzo efter ett ögonblicks tvekan på signor Onofrios dörr — deras rum lågo bredvid hvarandra. Dörren öppnades genast af signor Onofrio sjelf i en mycket sliten nattrock. Den skymt Vincenzo uppfångade af rummets utseende vittnade just icke fördelaktigt om egarens ordningsvanor — böcker, papper, kläder, allt låg huller om buller, alldeles som om det handlöst nedfallit från taket. Signor Onotrio var hvarken lång eller kort, hvarken fet: eller mager, hvarken vacker eller ful — en temligen vanlig person för en ytlig betraktare, ehutu hans vänner påstodo att han hade en befallande gestalt och ett mycket vackert hufvud. Antagligen hade han ett af , Se A. B. n:r 1—17, 19 och 20.