Aftonbladet – 26 januari 1864, sida 3

Sv MUR MIR RTR MMM i BN hand en af de karbiner jag hade gifvit honom, lemnade den i helspänn till en ung page och sade till hocom att gå ut och skjuta en karl på den yttre gården, hvilket ej väl var verkstäidt förr än den lille kyttaren kom tillbaka för att omtala sin idrott, med samma strålande uppsyn som man plägar finna hos en pojke som plundrat ett fågelbo eller gjort något annat muntert pojkstreck. Nå, gjorde du det bra?4 sade kungen till honom. Ja, vasserra, riktigt kapitalt! Han talade utan tvifvel sannt, ty han skulle icke vågat leka med kungen; men hela saken väckte ej någon uppmärksamhet. Jag fick aldrig veta, och ingen tycktes heller bry sig om, hvilken menniskovarelse det var som den lilla pojken hade beröfvat litvet. Hvad som Speke mest längtade att erhålla af Mtåsa var tillfälle att sätta sig i förbindelse med sin kamrat Grant, som hade blifvit lemnad nägra dagsresor efter, samt med den engelske handlanden mr Petherick, som närmade sig på södra sidan om Nilen. Han måste emellertid först låta kungen sköta sina nöjen. Under sitt vistande i palatset hade den käcke kaptenen flera möten med enkedrottningen, och hans beskrifning på denna dams hof är en bland de mest intressanta passagerna i hans bok. Under tiden hade han att undervisa kungen i skjutning, och då H. M:t hade förvärfvat sig en viss färdighet i konsten, hade han intet större nöje än att gå ut på jagtpertier med den hvite främlingen... En dag begaf hen sig plötsligt ut på en båtfärd på Victoria Nyanzasjön, och Speke fick befallning att följa honom. Detta ger anledning till elt lifligt kapitel. Sällskapet vandrade med hastiga steg nedåt sjön genom vackra skogar. cFemtio trummor af. alla storlekar och som slogos med en spikhammares regelbundenhet, förkunnade kungens ankomst och kallade alla båtarne till stranden — men icke såsom i England, der Jack, med hela tryggheten hos en som är hemma hos sig, inbjuder damerna att slå sig ned och njuter af åsynen af så många vackra ansigten. Här hoppar hvarenda stackare, med fruktan målad I sitt anlete, öfver relingen ned i vattnet och doppar ned hufvudet af fruktan att bli ankla ad för att hafva tittet på det täcka könet, hvilket här är döden, och afbidar tåligt sin tid. De voro klädda i stora palmblad och sågo ut som groteska Nepiuner. Kungen i sin röda rock leddearrangementerna och bestämde hvarest en hvar skulle taga sin plats — qvinnorna i vissa båtar, Wakungus och Wanguanas i andra, medan jag sitt i samma båt som han vid hans fötter och tre qvinnor stodo bakom honom och höllo mbugusi med pomke. Kungens Kisuahili satte eig nu i gång, och man följde skyndsamt min uppmaning att närma sig flodhästarne. Men vattnet var för stort och djuren för skygga, så att vi stretade hela dagen utan resultat, medan vi en enda gång stego i land för att förfrieka oss; detta sträckte gig dock icke fill qvinnorna — dessa stackare fingo ingenting — uten endast till kungen, mig sjelf. pagerna och den förnämste Wakungu. Såsom kronan på dagens nöjen anförde kungen trummusiken, ombytte karlarne efter dess olika förmågor, rangerade dem i stämmor och upptäckte genast hvarje det minsta fel. Följande dagen gick allt ungefär till på samma sätt som dagen förut, med undantag af att kungen, som nu blifvit mera ogenerad med mig till följd af våra samtal, blef allt mera lekfull och förtrolig — roande sig t. ex. alltemellanåt med attnappa tag i mitt skägg då båtens vaggning gjorde att han satt ostadigt. Vi begåfvo oss tidigt å väg; men sedan vi en lång tid förgäfves sett oss om etter några flodhästar, ändrade kungen taktik och ledde slutligen sjelf, paddlande och etyrande med ett parnya hvita paddelåror, båttåget fram mot en ö, som beboddes af Mgussa, eller Nyanzas Neptunus, dock icke i egen person, ty Mgussa är en ande, utan genom sin förtrogne eller sitt ombud, det stora medium som meddelar kungen i Uganda djupets hemligheter. Man skulle äfven kunna säga att han var den pu iderande presten vid den mäktiga Nilens älla, och såsom sådan naturligtvis en högst intressant person för mig att möta. Det första vi gjorde var att intaga förfriskningar på stranden, der många stora mbugus med pombå framräcktes åt kungen; derpå tog sig hela sällskapet en promenad, letande si fram mellan träden, plockande frukt oc roande sig af hjertans lust, till dess en af de kuogliga gemålerna, en förtjusande varelse och säkerligen en af de bästa i skaran, fick det olyckliga infallet att plocka en frukt och bjuda den åt kungen, förmodligen i tanke att dermed göra honom ett stort nöje; men denne brusade härvid genast upp likt en galning, sade att det var första gången en qvinna hade haft den fräckheten att bjuda honom något och befallde pagerna att gripa, binda och föra henne bort att afrättas. Kungen hade ej väl yttrat dessa ord förr än bela pegeskaran ryckte sina repturbaner ef sina bufvuden och rusade likt ett koppel hungriga stöfvare på den vackra drottningen, som, uppbrogt öfver att de små pojkarne vågade vidröra henne, gjorde kungen löreställniogar och sökte schasa bort dem likt flugor, men var snart gripen, öfvermannad och bortsläpad, ropande Kemraviona och Mzungu (jag sjelf) om bjelp och beskydd; medan Lubuga, dea vackra systern och alla de andra qvinnorna omfamnade kungens ben och på sina knän bådo om förlåtelse för deras syeter. Ju mera de anropade hans barmheriigbet, desto brutalare blef ban, till dess han slutligen tog en tung käpp och började slå det stackars offret öfver häfvudet. Ända hittills hade jag noga aktat mig art lägga mig uti någon af kungens handlipgar af godtycklig grymhet, emedan jag befarade att en sådan inblandning endast skulle göra mera skada än gagn. Men denna sista hendling af barbeari var för mycket för mitt engelska blod att uthärda; och då jag hörde mitt namn, Mzungu, bönfallande anropas, rusade jag fram till kungen, höll havs upplyftade arm tillbaka, och hed hönom om qvinnans lif. Naturligtvis lopp je; stor fara att förlora mitt eget genom att sålunda hindra den nyckfulle tyrannen; men