Aftonbladet – 26 januari 1864, sida 3

lig fysisk beskaffenhet, med ett upphöjd läge och följaktligen äfven med ett tempereradt luftstreck, men bebodt al negrer, som lefva i ett tillstånd ef ytterligt barbari, under vilda chefer eller konungar, hvilkas vilja eller nyck är deras enda lag, medan den der praktiserade slafhandeln , genom den allmänna osäkerhet den alstrar, på ett förfärligt sätt ökar det moraliska eländet. Den sträcka som passerades under dessa tre månader var icke stort mera än fyrahundra (engelska) mil. Hvad som återstod, för att expeditionen skulle komma fram till den nedre ändan af sjön, utgjorde knappast mer än sex hundra mil; man sådana voro svårigheterna under denna resa, att två. hela år förflöto innan denna sträcka blet tillryggalagd. Saken var den, att det fordrades det ihärdigaste tålamod och den finaste diplomati å kapten Spekes sida för att skaffa sir fritt genomtåg genom hvarje cheta territorium. Med undanteg af en af abyssinisk härkomst, voro alla dessa individer riktiga monster af list och rofgirighet; och det enda som mildrade deras stämning mot den engeleka resanden var deras barnsliga nyfikenhet rörande hans person och talanger. På hvarje ort der en dylik potentat höll till, blef kapten Speke uppehällen under längre eller kortare tid — på somliga ställen i hela månader — medan han underhandlade om sin hongo eller reseska tt, och sökte att gevom skänker och prof på sin skicklighet såsom Ssportsman? väcka sin barbariske värds iätresse och derigenom underlätta beviljandet af genomtåg. Hans lif tycktes ofta hänga på en smal tråd; och man kan icke annat än förvåna sig att han kunde slippa helskinnad undan så ofta som han gjorde., Hans följeslagare rymde litet emellanåt ifrån honom ef fruktan för de öfverhängande farorna, ehuru de måhända derigenom utsatte sig för ännu större, och en af de största och oftast förekommande svårigheterna blef således den, att skaffa nytt folk att bära sakerna och tjena såsom lifvakt. En annan af dessa svårigheter bestod ien hungernöd, som herrskade på en lång sträcka af bans resa. Det så kallade konungariket Uganda är en liten landsträcka, som gränsar intill nordvestra delen afden stora sjön (Victoria Nyanza), och styres af en herrskare vid namn Mtcsa, omkring tjugofem år gammal och en verklig typ för en nyckfull, barnslig och grym vilde. — Speke tillbragte här fem månader innan det lyckades honom att förskaffa sig tillåtelse att få tåga framåt, ehuru han icke var mer än fyrtio mil från sjöns utlopp. Det var den 28 Juli 1862 som den djerfve resanden omsider lyckades uppnå den punkt, som så länge hade legat honom om hjertat, och kunde förvissa sig om Nilens ursprung. Han fann den stora floden med namnet Hvita Nilen flödande ut ur sjön ungefär vid medelpunkten af dess norra strand, några tå geografiska mil norr om eqvatorn och vid omkring 34 östlig longitud. Floden kommer i sjeltva verket ut ur sjön i tre eller fyra strömmar, som längre fram förena sig, och af hvilka några ännu återstå att utfor ska. Hvad Speke kallade Hvita Nilen, såsom antagligen dess hufvudgren, är omkring fem hundra fot bred, och den första delen af dess lopp utmärkes genom en kaskad af omkring tolf tots höjd. swDet varen syn, säger Speke, ?som kunde hålla en fängslad i flera timmar: vatne:s höga brus, de tusentals fiskar, som af alla krafter hoppade vid fallen, fiskrarne som kommo ut i sina båtar och fattade posto vid klipporna med spö och krok; flodhästar och krokodiler, sömnigt flytande på vattnet, den otvanför fallen arbetande färjan, boskapen, som drefs ned för att dricka vid sjöstranden, allt detta bildade — i föreniog med landets herrliga natur, små upptill gräsbeväxta kullar, med träd. här och der i skräfvorna och trädgårdar på dess lägre sluitvingar — en så fängslarede tafla som man någonsin kunde skåda. Genom att den ständigt återkommer till samma svårigheter, får Spekes berättelse här och der en viss enformighet, men nekas kan dock icke, att den i det hela framställer en i högsta grad mäålande tafla af det elände som ett barbariskt och laglöst samhällsskick medför. Sjelfva kärnan af boken i detta afseende finner man i kapitlen om konungariket Uganda. Konung Mtiesa herrskar naturligtvis enväldigt öfver sitt folk. Han kan befalla öfver allt hvad de ega. flan kön offra dem i hundratal om det så lyster honom; så t. ex. befallde han vid ett tillfälle att femtio stora karlar och fyra hundra esmå? skulle afrättas, emedan bland bans folk funnos så fräcka slynglar? att de hittills hade hindrat hvita män att besöka honom. Hans hofmän nalkas honom i nedlutad ställning, och ingen sitter någonsin i hans närvaro. Han har åtskilliga hundra hustrur, och ibland skävker han bort en eller annan af dem, då han vill visa en ynnest, men ofta befaller han att ett visst antal af dem skall afrättas, om något i deras uppförande misshagar honom. Att se på någon af dessa qvinnor kostar genast lifvet. Vid Spekes ankomst till Mtiesas palats, i Februari 1862, fann han det bestå af en mängd stora hyddor, som sträckte sig öfver ytan af en bred kulle. Vid sitt mottagande paeserade han fram mellan en mängd hotmän och embetsmän, snyggt klädda i skinnkappor, och många af dem bärande tuppar och hönor på armarne, eller ledande hundar och getter i band. Der funnos äfven musikkårer — trummor, niosträngade harpor och harmonikons, hvilkas spelare dansade likt björnar på en marknad. Kungen, en lång, välväxt upg man, mottog vår resande, sittande på ett rödt täcke, utbredt på en fyrkantig platform af kungligt gräs. Han var klädd i en läng rock och bar en mängd prydnader kring hals, armar och fotleder. I stället för näsduk höll ban i handen elt väl boplagdt stycke bast och ett stycke guldbroderadt siden, som han ständigt använde till att dölja sin stora mun då han skrattade. eller till att afiorka den efter eg