Aftonbladet – 23 januari 1864, sida 1

STOCKHOLM den 23 Jan. Bre? från Eöpenhamn. (Från Afinbladets korrespondent.) Köpenhamn den 19 Jan. I lördags kom en tysk snabblöpare hit med ett papper i handen; han sprang flåsande upp i utrikesministören, lemnade minietern papperet, utbad sig svar så fort som möjligt — et:. tu, tre, och så var han utom dörren igen! Ena sådan karl kallas fältjägare; och papperet, som han hade med sig, kallades ett ultimatum! Jag kan icke begripa, att tyskarne gjort den karlen så mycket omak, att ban i smällkalla vintern skulle springa hit öfver, och jag kan isynnerhet icke förstå, ett de vilja spela denna komedi med ultimatumet. Detta ultimatum förklarade helt obesväradt: derest Danmark icke före den 18 Januari upphäfver Novemberförfattningen, ockupera vi Slesvig; det finns en hel hop tappren danska män, som skola sluta krets och stå fasta vid Dannevirke, och bli deras platser toma, så finns det andra, eom skola träda i deras ställe. Men det gär lyckligtvis icke så beqvämt här i landet som i Österrike och Tyskland att upphälva författningar, och tyskarne ha ju icke heller sjelfva trott det; ty meningen ver ju att framställa ett ouppfylleligt an. språk?, Men hvarföre då spela denna komedi? Nu, då de under ett falskt och lögn aktigt namn förskaffat sig tillträde till Hol steiv, hvarföre då icke säga rent ut hvad de vilja göra med Slecevig? Nå, lika godt med det — det är kanske blott en smaksak, jag råkar nu en gång att icke tycka om tysk komedi! Svaret på ultimatumet afgick i går, såsom tyskarne och danskerne önskade — i detta fall voro de eniga — det kan ej bli fråga om att röra vil Novemberförtattningen. Det varju också ingenting annat att svara, det är ingenting annat att göra, än att taga emot tyskarne efter bästa förmåga, och ministeren Monrad tänker icke heller å någonting annat. Det är ganska märkligt, att. de ifriga anhängarne af Hall nu emellanåt röja så mycken oro för, att Monrad skall gifva efter, iikazom om han vore den modlöse och Hall den bergfaste; jag vill icke underskatta Halls stora duglighet, men att egentlig fasthet just varit hans egenskap, har man alörig trott, och jag tävker, att man gör Monraw orätt, då man menar, att hans lust att underhandla skulle komma honom att alldeles misskänna den nuvarande situationen. Det har icke heller varit fråga härom; jag tror väl, att Monrad önskat inlåta sig på konferens, för att hala ut på tiden till våren; det är också möjligt, att man låtit förstå att om det funnes några detaljer i Novembetförfattningen. som särskildt väckte anstöt, så kunde ministåren icke vara obenägen att föreslå motsvarande förändringar hos den på grund af Novemberförfattvingen valda församlingen; men om någon förändring eller något upphäfvande ef författningen eller of den redan erhållna grundvalen bar det helt visst icke varit fråga. Ministoren Movrad började också sin verksamhet med att vägra lemn: de bekanta 6 byarna vid Rendsborg, hvilka en gång förvaltats under Rec dsborgs amt och derföre af ts skarne fordras såsom tyska landsdelar, och ministdren bar särskildt börjat med alt inkalia 16,000 men, hufvudsakligen sf förstärkningen, samt att förklara attytterligare uppbud af hären, hvilken nu räknar 60 — 70,000 man, snart skall ske. Detta kan ej antyda eftergifvenhet, om gckså konungen i