Aftonbladet – 22 januari 1864, sida 3

med många eder och tydliga bevis be. styrkte, att konstitutioken och kriget endas: hade varit en komedi, som på förhand va. rit uppgjord mellan Piemont och Österrike. för att locka de liberala fram i dagen och sedan med ens kunna befria sig ifrån dem. Och dessa och dylika orimligheter pratades icke blott i byar, utan i stora städer, troddes icke blott af okunniga bönder, utan äfven af många bland de bättre och bildade klasserna. Äfven personer, som vida mindre än herr advokaten komp. voro fallna för grundlösa farhågor, började visa tecken till oro för bevarandet af den nyfödda politiska friheten. Dessa voro de, hvilka hade bemärkt den växande storm af missnöje, som genomick armåns leder vid det längt ifrån vänfiga mottagande den på åtskilliga ställen rönte i Lombardiet; vid de hånande tillvitelserna, att den kom för att skörda fruk terna af en seger, som icke var dess eger (likasom om det, så länge fästningsfyrkan ten var i fiendens hand, ieke ännu återstålt! mycket att göra); och vid de systematiska fiendtligheterna från en stor del af pressen, som aldrig tröttnade att utpeka konunger och generalerna såsom odugliga, om icke ännu värre. De personer, säga vi, hvilka kände allt detta, och äfven kände hvilket villigt verktyg till reaktion en af motgångar och orättvisor förbittrad armå vanligen är, visade allt ennat än glada miner, Efter allt hvad man trodde sig kunna döma på förhand, kunde icke heller konungens känslor afvika mycket från hans armås. Om nåzcon menniska blifvit retad och utmanad, så var det Carl Albert. Af alla dem, som innehade någon framstående roll i 1848 års fälttåg, hade ingen blifvit mera misslörstådd, föraktad, förbannad, skymfad