Aftonbladet – 22 januari 1864, sida 2

Frågor och svar. Bland de mest talande vittnesbörden derm, huru varma sympatierna i Sverge äro ör Danmarks frihetsstrid och huru klart nan känner, att det är föga klokt och försigtigtX att svepa in sig i egoistisk likiltighet, när det brinner i grannens knut, san man räkna det sätt, hvarpå de få tidningar ippträda, som vilja stäfja deltagandet för Dannark. De inleda alltid sina artiklar emot len danska saken med de varmaste uttryck f sympatier för Danmark, för att derigenom cke alltför mycket stöta det allmänna tänkesättet och för att vinna något gehör för hvad ie ha att säga. Särdeles eget är det attigåriagens n:r se Dagligt Allehanda på en spalt förklara, att redaktionen känner ett behof af att gifva luft åt sina känslor, och mana andra att gifva ett uttryck åt våra sympatier för ett brödrafolk, som snart har att bestå en strid mot Österrikes och Preussens rofgiriga örnar? — men på en annan spalt i samma tidning finna en artikel, som går ut på att underminera hela deltagandet för Danmark, genom att visa, eller rättare sagdt ytligt och insinuationsvis antyda, att fDanmarks rättvisa sak icke är rättvis. Författaren till nämnda artikel uppställer åtskilliga frågor, hvilka det visserligen kunde vara allde es obehöfligt att sysselsätta sig med, då hvar och en, som med ringaste uppmärksamhet följt händelsernas utvecklin under de sednaste åren, har sv:ren till hands, men som vi dock, för att icke försumma något tillfälle att söka reda saken för dem, som derom sakna närmare kännedom, icke vilja underlåta att i största korthet upptaga till besvarande. 1. Ar det så alldeles rätt och tillbörligt, att 8 makters ombud sammanträda och, med förändring af gällande successionslagar, bestämma tronföljden i ett främmande land, utan att detta lands representanter blifvit hörda? 2. Kan förevändningen, att en viss monarkis integritet är nödvändig för den europeiska jemnvigten, rättfärdiga ett sådant ingrepp i nationernas sjelfbestämmingsrätt ? Sjelfva det faktum, hvars rättsenlighet författaren här ifrågasätter, existerar endast uti hans egen inbillning. De 6 makterna ha allsicke företagit sig att bestämma tronföljden eller förändra successionslagarne i ett främmande land. Londontraktaten gaf allenast ett europeiskt erkännande och garanti åt ett arrangement, som redan var gjordt på helt och bållet legitima grunder, och genom fvllständiga afsägelser från alla 4e verkligt arfsberättigades sida. Alla de earfsberättigade cognaterna, efter danska Kongeloven, hade gjort afsägelser till förmån för nuvarande drottaingen i Danmark och hennes efterkommande. Denna afsägelse gällde konungariket och det dermed sedan 1721 under Englands och Frankrikes garanti oupplösligt förenade Slesvig, äfvensom vissa områden, hvilka betraktades såsom det kungliga husets särskilda besittningarX, nemligen Lauenburg och den fordna kungliga andelen af hertigdömet Holstein. I afseende på andra delar af Holstein hade arfsrättigheterna efter Kongeloven att befara en konkurrens af holstein-gottorpska huset på Rysslands tron. Men dessa rättigheter, eller anspråk på rättigheter, blefvo genom proto ko let i Warschau den 5 Juni 1851 öfverflyttade på nuvarande konungen i Danmark, åthvilken hans gemåläfven öfverlemnade hela sin rätt, hvarigenom denne kom i besittning af derättigheter, genom hvilka hela den nuvarande danska monarkien obestridligen skulle kunna sammanhållas. Det vardetta faktum, som högtidligen konstaterades genom Londontraktaten. Några rättigheter å Augustenborgarens sida sattes icke i fråga ens af de tyska makterna, hvilka efter en fullständig utredning af en berömd preusssisk rättslärd, funno att några sådana allsicke existerade, och att om de någunsin existerat de genom upprepade formliga afsägelser fullständigt vore utplånade. Legitimiteten och Londontraktaten stå sålunda icke i någon motsäge se till hvarandra. Båda komma till samma resultat. Skulle integritetsprincipen öfvergifvas och tronföljdsfrågan tör Holstein anses sväfvande, då är det Holsteingottorpska huset, somi kommer att göra anspråk a