Aftonbladet – 21 januari 1864, sida 2

ena sidan om biljettluckan, längs med gatan, och derefter låta dem som erhållit biljetter aflägsna sig åt andra sidan. Man skulle tro. att en komitå, som har öfverståthållaren till ordförande, icke borde ha svårt att till sitt förfogande få några poliskonstaplar till ordningens upprätthållande. Det återstår att omförmäla, att efter ungefär en fjerdedels timma voro alla för utdelning ämnade biljetter slut. En stor mängd menniskor fingo följaktligen återvända med oförrättadt ärende. Till det befängdå hörer dock, att biljetterna i verkligheten icke voro slut, men det förmäldes, att de återstående skulle utdelas vid ingången till föreläsningen. Man frestas tro, att komiterade verkligen älska bullersamma uppträden, då de göra allt i verlden för att arrangera sådana. Det är ju naturligt, att när det nu blir kändt, att biljetter skola utdelas äfven vid ingåagen, så uppptär der ny trängsel, och — om man bibehåller samma förträffliga anordningar som i dag — nytt tumult. Om nödvändigt biljettutdelning skall ega rum, se vi icke något rimligt skäl hvarföre icke biljetterna utdelas så länge de räcka, under den för utdelningen bestämda tid. Derigenom sinnea åtminstone den fördelen, att de som en gång gått förgäfves, icke förledas att göra om försöket en gång till, med sannolikt lika liten framgång. Skola biljetter fortfarande utdelas, synes det äfven oundvikligt, att en bestämd gräns sättes för det antal enhvar må vara berättigad att erhålla och det rättvisaste härvid synes vara, att ingen erhåller mer än ena biljett. Det gäller här en helt och hållet personlig rätt och den ene bör dervid icke i något afseende ha företräde framför den andra. Det är emellertid temligen tydligt, att om biljettväsendet skall fortfara, blifva biljetteroa snart nog en handelsvara. Dekostade i dag ett ganska strängt, ja lifsfarligt arbete att åtkorama. Åmnordnas en snnan gång kö, så komma de att kosta en betydlig tidsuppoffring, och det ligger i takens natur, att personer skola finnas, som mot betalning åtaga sig detta arbete eller denna tidsuppoffring, antingen de nu tingas dertill på förhand eller de åtaga sig besväret på spekulation, d. v. s. för att sedan sälja biljetterna. Att härigenom det afsedda ändamålet, afgiftsfria föreläsnirgar, alldeles förfelas, är klart. Föreläsningarne blifva en företrädesrätt för dem som antingen sjelfva ha så god tid och så goda armbågar att de kunna deltaga i en väntan på eller en strid om biljetter, eller ock för dem eom ha råd att lega andra personer för biljettuttagningen, eller slutligen — och sämst af allt — för dem som hafva relationer. Iotetdera kunde vara ständernas meniog då de anslogo medlen till dessa före, läsningar. : Det enda rationella, och det enda sätt hvarpå all slsga mannamån kan förebyggas, är således att öppna föreläsningslokalen på bestämd tid och insläppa så många, som der kunna rymmas. Infinna sig personer innan dörrarne öppnas, må de tillhållas att ställa sig i kö, för att sedan slippa in i tur som de anländt. Så hardet tillgått vid de Thamiska föreläsningarne i många år utan att dermed varit förknippad någon annan olägenhet än den, att personer, som kommit för sent, måst vända om, men det synes icke vara värre att vända om med oförrättadt ärende från föreläsningslokalerna, än från biljettuttagningen. Huru som helst hrr komiterade än må ställa det för framtiden, har dock den allmänhet, för hvars räkning staten bekostar dessa föreläsniovgar, det anspråk, att lhrr komitrade och de som med föreläsningarne hafva befattning, icke genom att aftaga biljetter till utdelning bland sina vänner och bekanta tillskansa sig det utrymme som är allmän egendom. Vi bestrida på det allrabestämdaste hrr komitrade och hvem det vara må all rätt att tillegna sig biljetter i annan ordning än den, i hvilken de tillhandahållas allmänheten. Det oskick som i detta hänseende egt rum, är så allmänt kunnigt, att vi: anse hr ecklesiastikministern, som har att vaka öfver att ständernas afsigter blifva efterlefda, icke böra underlåta att beifra detsamma och förebygga dess fortsättande.