Aftonbladet – 20 januari 1864, sida 3

mer än andra bör besitta en hög bildning, em: dan denna utan tvifvel måste förädlande inverks å honom till att med kärlekoch hofsamhet om fatta folket, hvars angelägenheter han skall vårda All slags humanitet är också för den höga em betsmannen alldeles nödvändig, om han skal vara ett värdigt uttryck af den om folkets vä så ömma regering, som han skall representera Den höga embetsmannen, med kärleksfullhe förvaltande sitt ansvarsfulla kall, ska!l säkerliger midre vara i behof att företaga några kraftåt gärder, och om sådana någon gång blifva nöd vändiga, skola säkerligen deraf ganska fa hem liga fiender erhållas, oeh minst sådana som fö sin mening kunna påräkna något stöd i den all männa opimionen. Till försumliga tjenstemän! under friherrens tid kunna endast räknas sådana som af friherrens egen skarpa blick blifvit upp sökta och antagna, men hvilka inom kort vari nödsakade att lemna sina platser. Tisserligel hafva äfven andra tjenstemän lemnat sina be fattningar, men desse hafva gjort det sjelfmant Har detta skett genom en svår behandling, si är natuwligt att förbittring hos dem, som vari föremål derför, deraf uppkommit. Men ickt hafva dessa kunnat åstadkomma den emot fri herren pu rådande nästan allmänna oviljan. Så väl tjenstemän som andra folkklasser, hvilka alls icke äro eller varit af friherren på minsta vit beroende, känna lika djupt som de försumlige tjenstemänren en rättmätig förtrytelse öfve vissa kraftåtgärder. Några allmänna reflexioner torde få tilläggas Den alltför stora makt, som är koneentrerad i en :andshöfdings händer kan, på vår utveck lingsgrad, icke annat än kännas tryckande och i hög grad vidrig; men bir, om den af ett de. spotiskt lynne utöfvas, verkligen skadlig genom det beroende och den osjelfständiga ställning, hvari de under landshöfdingen sorterande tje. stemän stå. Ty en del af dessa tillsättas efte godtycke och de öfriga hafva chefen hufvudsak. igen att tacka för sin befordran genom de lem nade förorden. (Dessa pläga mera afse den sö kandes genom ödmjukhet eller inställsamhet be: bagliga personlighet, än dess verkliga meriter.) Under vårt närvarande samhällsskick är derföre en landshöfdings embete ganska odiöst och skall, i den mån bildningen hinner att tränga ned till folkets alla klasser, blifva ett ännu odiösare embete, som icke kan tolereras på andra vilkor, än att det med den aldra största moderation, humanitet och grannlagenhet förvaltas. Härtill kommer, att en landshöfding i en aflögsen landsort, som saknar en fri och sjelfständig press, som är färdig att framhålla hvarje förekommande maktmissbruk, icke allenast kan afkyla, utan ock afvända folkets sinnen ifrån så väl de af regerinen omhuldade större frågorna, som ännu mera från sådana, som af folket lifligt omfattas till jänets båtnad. En landshöfdings förtjenster bestå, i vanliga fall, hufvudsakligen i sådana anordningar inom änet, hvilka afse det materiella, det ekonomiska. Detta har dock i vår nyare lagstiftning blifvit öfverflyttadt på landstinget, hvilket säkerigen — så hoppas vi — skall blifva en god kola för utvecklingen af folkets omdöme och jeifständighetskänsla. Af den större eller minre kraft, som en landshöfding besitter, kunna visserligen resultaterna af länets materiella förtofran blifva mer eller mindre i ögonen fallanle... Dock kan man af dessa resultater alls icke löma om det sätt, kvarpå de vunnits. Om cheens egna åsigter i de vigtigaste frågor hemligen uppenbara sig och sedan komma att göra sig rätlande, vänjes folket så småningom att gå i edband, hvarigenom all sjelfbestämmelse och gen eftertanka förr eller sednare ti!lintetgöras. Je af en landshöfding för ett län jorda anordingar kunna derföre, om dessa icke utgåttifrån ärlek till folket, i förening med en human beandling, mera hafva ländt folket till skada än ill gagn Thorgnv.