Aftonbladet – 20 januari 1864, sida 2

nade sin dörr helt sakta och stod ett ögonblick på tröskeln och lyssnade om han skulle höra någon röra sig i huset. Piötsligt öppnades en dörr der nedanför med buller och bång, och tunga steg kommo uppför trapporna. Kunde det vara herr advokaten? Ja, utan tvifvel. Hvad ämnade han väl göra? Ämnade han möjligen uppsöka rymmaren? Vinocenzo tillslöt dörren med yttersta försigtighet och återvände med klapparide bjerta till sin plats vid fönstret. Det var verkligen herr advokaten, hvilken, isin otålighet att veta om det åkdon, som han hade hört köra fram till porten under natten, hade återfört seminaristen likaväl som Barnaby, hade stigit upp tidigare än vanligt och nu i sin Battrock kom vandrande upp till Vincenzos rum. Detta var onekligen ett godttecken. Herr advokaten hade, såsom vi veta en verklig tillgifvenhet för sin gudson, hvilken under alla förhållanden skulle hafva gjort honom benägen att visa mildhet; och dea glada och fryntliga sinnesstämning, som var en följd af den föregäende dagens stora nyhe. ter, på samma gång som den för ögonblicket sköt alla seminariirektorer och politiska farhågor i bakgrunden, lemoade äfven fritt spelrum åt det eom hans vänliga stämning kunde ingifva honom, Då herr advokaten sjelf var lycklig, var han icke den man som tillfogade andra sorg och smärta. Ja så, ha vi dig då ändtligen här igen ou I? sade signor Avvocato i det han steg ia genom Vincenzos dörr. Jag hoppas att du haft en angenäm resa — hvad solen har brynt ditt ansigte! Jag förmodar att du kommer att skänka verlden en stor volym ull med reseanteckningar. SAck, signor Avvocato, stammade Vin