Aftonbladet – 20 januari 1864, sida 2

till hjelp. Då han slutligen trodde sig hafva funnit punkten, hvarest den drunknande failit i, skyndade han ned och ut på isen. Då han kom i närheten af det ställe der Sandqvist låg, kastade han af sig ena rocken, hvarje ögonblic beredd att komma i vattnet, enär han nu visste sig vara der hvarest en stark ström gick. På något afstånd från Sandqvist lade Steaqvist sig framstupa ned, och k-öp på händer och fötter fram till vaken. Här kommo de begge säckarna än vidare till nytta, ty då Stenqvist icke vågade sig så nära vaken, att han kunde räcka handen åt Sandqvist, drog han åt sig säckarna, efter hvilka följde Sandqvist, som höll krampak tigt fast uti desamma och sålunda räddades undan en, utan Stenqvists sjelfuppoffrande och menniskovänliga mellankomst oundviklig död. Dansören Stenqvist har i många år bott på ifrågavarande ställe, dit de hemska nödropen från sjön lätteligen tränga. Det ärockså bekant, att han, lyssnande till dessa rop, flera gånger skyndat sina nödställda likar till hjelp. De, han lyckats rädda, har han fört hem till sig, der vårat dem och låti: dem hemta sig efter den fara, hvari de sväfvat, hvarefter räddaren och de räddade skilts från hvarandra. — Från Warberg skrifves den 16 d:s af Handelstidningens korrespondent: Till de brandskadade härstädes hafva genom allmänna deltagandet influtit åtminstone 130.000 rdr och inflyter ännu dagligen mera, så att de genom branden verkligt nödlidande sålunda säkert torde blifva betäckte för alla sina förluster, och måhända äfven andra oassurerade förluster, till någon del åtminstone, lära kunna ersättas. En del af de influtne medlen har man ansett sig böra använda till det välbetänkta ändamålet att så fort som möjligt anskaffa husrum åt fattige husville, åtminstone illa logerade bland de brandskadade, för att sålunda förekomma att, genom trängse. och osunda bostäder, sjuklighet skulle kunna uppkomma inom samhället. Ett större boningshus, som skall kunna inrymma 24 arbetarefamiljer, uppiöres derföre och skulle väl redan vara i det närmaste färdigt, om icke olyckan velat, att en skeppare, som från Göteborg skulle hitföra sista delen af den derstädes redan förut Hpptmrade byggnaden. ända hittills varit uppehällen i Skärgården. Byggnaden, hvarpå man dock hunnit ett stycke upp i andra våningen, står derföre halffärdig, men man hoppas snart kunna få den färdig. Hvad byggnader beträffa lärer eljest den åsigt göra sig gällande hörstädes, att man, så vidt möjligt är, vill befordra byggandet af stenhus och förhindra det af trä hus, som dessutom numera på denna skoglösa ort anses kunna blifva föga billigare än de förra. En sak, som gör att många, om de än icke direkte lidit förlust på eldsvådan, dock i längden komma att göra det. är den sannolikt för ett eller ett par är uteblifvande vinsten af hyror från badgäster. På denna hvarje år reguliert återkommande inkomst har mången räknat; men den uteblifver åtminstone i år, om det är sannt, hvad som förljudes, att baddirektionen ämnar annonsera, det badinrättningen för denna sommar hålles stängd, på det menniskor ej må lockas hit under en td, då invånarne sjelfva redan hafva alltför trångt om utrymmet. Det är en lycka, att Warberg i sig sjelf är en så sund plats, att svårare sjukdomar eller ejidemier just icke tyckas trifvas här. Eljest hade faran härför under denna tid af sammanpackning visserligen varit stor. Oaktadt hvad som härom blifvit uppgifvet, har enligt läkarnes uppgifter ingen annan rjukdomsbenägenhet här gfvit sig tillkänna än den på alla andra orter äfven rådande benägenheten för influensa och katarrer, som är en naturlig följd af den torra vinterkylan. Under det smittkopporna grufligt illa grasserat på landsbygden häromkring, har man här lyckats hittills komma ifrån dem med tvenne sjukdomsfall på lasarettet, af hvilka det ena slutades med döden. — Från Själevad i Norrland skrifves den 6. att på Åsele marknad varit ytterst ringa tillång på fågel, och högt pris: Å1 å 45 öre efter bjerpräkning, eller sålunda: 1: 64 å 1: 80 rmt pr par Orre samt 2: 46 å 2: 70 rmt pr Jar tjäder. Detta är ett ovanligt högt pris så långt upp i fjellbygden. Det torde blifva kinkigt, heter det, att få den tillräckligt betald i Upsala och Stockholms. Renköttet höll sig vid det i flera år vanliga priset 25 öre pr skälpund.