Aftonbladet – 20 januari 1864, sida 2

blefve min död ifall jag måste återvända till seminariet. Nej, ingenting i verlden skulle kunna försona mig med ett yrke, för hvilket naturen tydligen ej bar bestämt mig. Under detta samtal med sig sjelf klädde sig Vincenzo och öppnade derpå fönstret. Det var en bläsig och regnig morgon, och hela himmeln var höljd i grått. Ynglingen insöp med förtjusning den svala luften och den starka vällukt som uppsteg från den fuktade marken. Han stod här länge, lyssnande på trastarne, och med det lifiiga nöjet hos en som nyss återkommit till ett kärt hem, betraktande all6n med de välbekanta, dvärglika accaciorna, hvilka med sina afrundade toppar hade en icke ringa ikhet med i peruker insatta qvastkäppar. Vincenzo hade ingen aning om hvad klockan kunde vara; klockan i byn kunde, till följd af motvind, denna morgon ej höras till palatset. Barnaby hade lofvat att tidigt komma till honom ; sannolikt var det ännu icke den vanliga timmen för hans uppstivande, efter som han ännu icke hade inuonit sig. I alla händelser kände sig Vincenzo icke hågad att väcka den gamle mannen, Om det icke hade regnat så hårdt, skulle han gätt ned i trädgården med viss: eten om att möta gudfadern på hans tidiga morgonpromenad och sålunda framkalla det första mötet. Som det nu var, fanns det emellertid ingen utsigt dertill; men när och livar skulle han då få träffa herr advokaen?. Vinceezo insåg visserligen att det till kom honom att uppsöka sin gudfar; men han skyggade tillbaka derför innan någon hade underrättat signor Padrone om hans återkomst. Slutligen ur stånd att län diskutera saken med sig sjelf, beslöt VinBenzo att gå och väcka Barnaby. Han öpp