Aftonbladet – 19 januari 1864, sida 2

zudsons raska beteende, äfvensom han ver benägen att i allo bistå honom mot semivariet, och till stöd för denna försäkran anörde Barnaby de få fraser han erinrade sig ir brefvet till rektorn, på samma gång som an doek omedvetet betydligt skärpte åt;killiga af dess uttryck. Hvad signorinan mngick, så voro den etaekara flickans ögon svullna af gråt, hvilket ej var något tecken ill vrede. Men behöfde bara hafva sett nenne då hon först hörde talas om att Vinpenzo hade låtit värfva sig; man behöfde para hafva hört benne då hon bad sin far skicka och hemta honom tillbaka för att rara fullkomligt trygg från det hållet. Vinsenso kunde fullt lita på Barnabys ord i ietta fall. Vincenao gjorde det emellertid cke, utan en icke obetydlig afprutning; men ifven med ett sådant afdrag skänkte honom Bargabys ord en stor lättnad. Sedan en hastig frukost blifvit intagen, stego de tvenne paren uppisina respektiva åkdon och åtekildes för ögonblicket, för att efter särskild öfverenskommelse åter sammanträffa i märens hus, som låg i Barnabys väg, Som märens rödskimmel var en vida skarpare trafvare än Barnabys svarta sto, hvarom man genom jemförande af åtskilliga anteckningar hade förvissat sig, haje de respektive egarne öfverenskommit att ör ögocblicket hellre skiljas åt, än att nåson af dem skulle vara den andre till hiners. Detta arrangement hade äfven verkigen räddat Barnabys fåfänga från ett svårt stygo, ty rödskimmela bade redan en timme stätt i sitt stall, då Svartån stannade atsniör märens port. Mären och hans son voro naturligtvis ute för ait mottaga sina Faler men en tredje erson var äfven med dem, vid hvars åsyn arnabys avletsdrag skrufvade upp sig till