Aftonbladet – 19 januari 1864, sida 2

ger ni en sådan person denna lills hjelp, eller kunna vi inte taga Ambrogios kläder ; och Barnaby framsträckte härvid med en otålig knyck hela öfra delen af kroppen och tycktes vara på väg att fatta eld. Nå ja, så må ni få er vilja fram, ni envisa menniskaX, sade mären godlynt, i det han mottog penningarne. Det är rätt, och teck ska ni ha. Farväl, farväl! och Barnaby for i triumf bort med sin fånge. Vincenzo helsade denna slutliga skilsmessa från sin seminaristrock såsom en stor seger. Det ver en fait accompli, som, åtminstone i hans ögon, med femtio procent förhöjde hans utsigter till befrielse. ko annan orsak till inre belåtenhet var den omisskänvliga beundran för hvilken han hade sett sig sjelf vara ett mål inom en krets af småpojkar, som hade samlat sig omkring trillan och aldrig tycktes blifva mätta på att betrakta den tillämnade voloatären, under det den sista striden mellan mären och Barnaby pågick — Vincenzos företa dryck ur popularijetens bögare. Resan företedde ingen händelse som förijenar att omnämnas, om icke möjligen sammanträffandet på vägen med en liten skara muntra ynglingar från Rumelli, hvilka, då de igenkände den välbesente grälmakaren, öppnade mot honom ett linkt batteri af skämt, som fortsattes så länge nan var i sigte, med atrop af: 4se der far Iadetsky!X till den gamle mannens outsägliga örtrytelse, som brummade och svor att han vå dem skulle statuera ett förfärligt exemel. Hotelsen ledde emellertid till ingenting, itom några fruktlösa slag med piskan mot le oskyldiga buskarae vid Nä ett anfall, om besvarades med ett hånfullt skratt och ;n fördubblad salfra ef det förtretliga öktamnet. (Forts. fötjer)