Aftonbladet – 16 januari 1864, sida 3

ma konung Christian; deremot är det osannolikt att man i Berlin skulle hafva före slagit en uppsägelse af Londontraktaten, derest danska Novemberförfattningen icke blir återtagen, I Wien önskar man alldeles icke hertigdömenas skiljande från Danmark, och vet mycket väl att icke heller i preussiska kabinettets ögon Augustenborgarens anspråk äro liktydiga med hertigdömenas afsöndring från Danmark. Det berättas att en af de tyska konungarne (konungen af Sachsen) skall ha mycket noga studerat successionsfrågan och kom: mit till den slutsatsen, att hertigens af Augustenborg grundade anspråk inskränka sig till en del af Holstein samt att Rysslands anspråk, derest Londonprotokollet upphäfdes, icke skulle vara lätta att undanrödja. Redan nu säges Ryssland göra anspråk på alt besätta den fordna gottorpska delen. till dess att tvisten blir afgjord. Det anses i Wien mycket svårt att bevisa hertig Fredriks rätt till Slesvig, och omöjligt att bevisa den till Lauenborg. Följaktligen kan man ej komma längre än till önskan om en. personalförening mellan Danmark och hertigdömena, liksom mellan Sverge och Norge. De engelska diplomaterna föra ett mycket hotande språk, som gör intryck, och mellanstaternas sjelfständiga uppträdande väcker stor förbittring. Det ser ut som om man ej blott ville underkänna förbundsdagens rättighet att afgöra successionsfrågan, utan äfven göra hertig Fredrik besittningstagandet stridigt. Brefskrifvaren vet icke om man i denna afsigt vill framkalla ett förbundsbeslut eller med våld undantränga de sachsiska trupperna, men han tviflar icke på att de tyska stormakterna äro fast beslutna att genomdrifva sin vilja. I en af redaktisnens egna artiklar beriktigar SLa FranceX den oriktiga åsigt, som uttalats i flera andra tidningar, att den danska författningen af den 18 November, som nu har trädt i kraft, skulle leda till Slesvigs införlifvande med danska monarkien, genom att upplysa att den nya konstitutionen blott är en liberal reform af den förut bestående och att den endast omfattar monarkiens gemensamma angelägenheter, hvarmot Slesvig har qvar sin särskilda representation, sin särskilda ministår och jurisdiktionen öfver sina lokela angelägenheter. Orsaken till att det har fått utseende af att Danmark och Slesvig skulle hafva blifvit genom den nya författningen närmare förbundna än förr är, att de begge andra delårne f denska monarkien, Holstein och Lauepoburg, ha provisoriskt blifvit satta uzder förbundets auktoritet. Om den sinnesstämning, som i Paris är rådande mot England, i följd af dess förhållande mot Danmerk, skrifves derifrån till The Press: Jag föreäkrar att det icke är något nöje för en engelsman att nu för tiden vara i Paris. I denna verldsstad kan han icke, om han än ville, undgå att komma i beröring med personer saf alle nationer, och i allmänhet inträffar, att när en vigtig utländsk fråga är å bane, så är det folk den rörer, om också ej mera telrikt, likväl mere i förgrunden än vid andra tider. Häraf följer att den stackars engelsmenuen au oupphörligt träffar på tyska el ter danska bekanta, eller kommer i sällskaper, der endera af dessa tvenne folk är lejonet för aftonen. Och i tro s af umgänges takten, som i allt fall icke städse iaktiages i Paris när de politiska känslorna komma i rörelse, är han viss om att få böra sitt land omtalas af begge med hån och förakt. Ty sådan är lord Russells besynnerliga talang, att ban i stället för att ställa sig antingen hh danskarnes eller tyskarnes sida, har bragt ngland i strid mot dem begge; ban har högtidligt. varnat dem båda att deras uppförande otvifvelaktigt skulle föranleda de allvarligaste förvecklingar4 och med ett löjigt non seqvitur tillagt att Eglavdskulle bålla sig aflägse från dessa förvecklingar, öfverlåtande åt tyskarne att slagta danskarne till lands och danskarne att förderfya tyskarne till sjös. Det är icke underligt att de båda folken, i trots af sin ovilja emot hvarandra, äro ense i den åsigten, att England ej förtjenar annat än ondt af dem, och det gör dem stort nöje att säga en engelsman detta. . Den stackars engelsmannen försvarar eig med den förmilirande omständigheten att Englands utrikes ärender förnärvarande äro anförtrodda å en minister som aldrig har inkemtet någon djupare kunskap om utrikes sngelägenheter, aldrig har lefvat utomlands samt derföre föga känner ptinentens angelägenheter och sltdeles icke ttet att behandla dem; men han tystas naurligtvis snart med den armärkningen att om England är det fria konstitutionella land, som det ger sig sjelf ut för, så borde det jaga så att dess utrikesminister vore vuxen sitt kall. K ma