Aftonbladet – 16 januari 1864, sida 2

amma, sakna nvarje gompetens, fä borde det igga klart för hvar och en att det är varens förebråelser till lammet. Om man kunde förvånas öfver något som ar —Im— skrifver, så borde det väcka förvåning, att han kan påstå, att vår regering etraktar Novembergrundlagen såsom ett stort steg till Slesvigs inkorporation, och detta blott några 1å dagar efter det regeringen formlien förklarat, att den icke yttrat någon såan åsigt, utan endast antydt, att Tyskland så betraktar nämnde grundlag. Tid och utrymme nödga oss här att afbryta. LITTERATUR-TIDNING Innehåll: Kahnis, Tyska protestantismens inre utvecklingsgång. I. — Upsala universitets årsskrift. — Poetiska försök i hemmet. — Frideriehsen, Den frie Koncurrence, — Litteraturoch konstnotiser. Tyska Protestantismens inre utveeklingsgång sedan midten af förra århundradet, ac K. F. ÅA. Kahnis, teol. professor i Leipzig och domherre i högstiftet Meissen. Andra upp: lagan. Öfversatt af J. Widen, teol. lektor och kyrkoherde. Denna bok är af den betydelse, att den föranleder en något utförligare anmälan och granskning. Dess förf. är nemligen en af Tysklands förnämste högkyrkliga och tkonfessionella4 teologer, samt jemväl bland denna skolas koryf6er den säkerligen snillrikaste, lärdaste och i afseende å skriftställarförmåga mest utmärkte. Han är äfven af den prelatensiska Kyrkotidningen i Lund mycket uppburen för sin högspända, halfkatolska kyrkoförgudning. Med dessa tvetydiga förtjenster eger han äfven verkliga. Han tänker ej blott högt om kyrkan; han tänker äfven högt om vetenskapen. Vid anmälan af Schwarz törtjenstfalla Bidrag till den nyaste teologiens historia, öfversatt på svenska af prosten Ahnfelt, yttrade vår lundska Kyrkotidning, att detta arbete står långt tillbaka i religiös och kyrklig fasthet och redbarhet (bredvid Kahnis bok), i förmåga att tyda samtidens andliga signaturer. Ahnfelt äter uttalar, i förordet till nämnde öfversättving, den åsigt, att Kahnis är underhållande och sakrik i ein skrift; den är full af lärdom, blixtrande slagord, fyndighet och stor kombinationsförmåga; men den är med allt detta i en trång och exklusiv kyrkoanda förfatiad och således ofta orättvist, Svenska utgifvaren af Kahnis har således redan härigenom goda anledningar för sitt företag. Öch för vår torftiga teologiska litteratur är visserligen deita fynd att högt uppskatta. Ett motstycke till Schwarz och Kahnis skrifter är nyligen utkommet i C. F. Baurs posthuma Kirchenogeschichte des Neunzehnten Jahrhunderte. Kahnis har att bjuda på så många välsmakande och med öfverlägsen förmåga anrättade läckerbitar för den dogmatiska och hierarkiska gomen, alt mången knappt märker de kritiska och kyrkhistoriska pieces de resistance han tillika inlägger. Men både det ena och andra förtjenar att tagas vara på. Först dock några ord om författarens litterära utveckling. Han har studerat i Halle och der redan ung inhemtat stora filosofiska, kl: ssiska och bistoriska kunskaper. Hegelska filosofien, äfvensom den gamla tidens, synnerligast Plato, har han approfonderat. I historien var hans lärare Leo, som befästade hane konservativa synpunkt. Hans första skrift: Dr Ruge und Hegel, utkom 1838. I Tho. lucks litteraturblad uppträdde han 1841 mot Strauss i en uppsats, som 1842 särskildt utkom under titeln: Die moderne Wissenschaft des Dr Strauss und der Glaube unserer Kirche. Föreläste som teol. docens i Berlin 1812-44, och som e. 0. teol. prof. i Breslau 1844—50, hvarunder han utgaf en skrift om den helige ande 1847 (förut i latinsk disputation 1845) och 1848: Hengstenbergs tidning skref en afbandling om Kristendomens väsende. Sedan 1850 är han teol. prof. i Leipzig och domherre i Meissen. Här har han, utom flera predikniovgar, atgett ett större verk om nattvarden samt förtjent sina koufesaionella gporrat, penom angrepp mot unionen: Die moderne Unionsdoctrin, 1853, och Die BSache der lutherischen Kirche gegeniuber der Union, 1854. Samma år utgat han första upplagan at det nu anmälda verket, som såluada är hufvudsakligen skritvet för 10 år sedan; andra uppagan utkom 1860. BSistnämnde år utkom äfven Rede zum Gedächtniss Melanchthons, Sedan 1854 har han egentligen varit sysselsalt med sitt stora verk: Die lutherische Dogmatik, tryckt 1861; en bok af omfattande lärdom samt förträfflig uppställning och stil. Till svar å åtskilliga recensioner skref han 1862: Zeugniss von den Grund-; varheiten des Protestantismus. Dessutom har han i flera är utgett: Säehsische Kirchenund Schulblatt. Hvad som hos en så högkyrklig och konservativ teolog som Kahnis är oväntadt att inna, är hans erkännande af den bibliska sritikens befogenhet, Utan att det knappt bserverats i Tyskland, förr än hin i sin Dogmatik börjat i detalj framlägga sina åsiger, har han i detta afseende yttrat saker, om skulle komma håren att resa sig af fasa 08 våra på 16:de seklets ståndpunkt qvariggande kyrkofurstar. Så här skrifver han . ex. redan 1841 — och får skrifva det — den högkyrkliga Tholucks litteraturblad: Jag finner ingen betänklighet vid att eränna, att behandlingen af inspirationsläran hos Strauss) synes mig ihufvudsaken mycet lyckad: endast är det sanna ej nytt, det ya ej sanrt. Ingen menniska (Göteborg! trengnäs etc. etc.) håller på det gamla egreppet. Med henne faller en ensidig logmatisk uppfattning, icke bibeln, hvars väen ju enligt Strauss egen deduktion vittnar mot henne. När Strauss talar emot dem,