Aftonbladet – 16 januari 1864, sida 1

välmenande själen derför, eburu det upp skof, som härigenom förorsakats, på ett obehagligt sätt korsade den plan han hade uppgjort. Ambrogios afsigt var, såsom vi redan veta, att ställa så till att de skulle komma fram till Novara i skymningen, gå igenom sta; den och forteätta sin väg direkte tillMadelli vid Ticino och der rasta. Hvaremot de tre timmar de hade förlorat i kojan ej lemnade dem någon utsigt att uppnå Movara före klockan elfva på natten. Visserligen kunde ingenting hindra d.m från att passera genom staden klockan elfva på natven lika väl som i mörkningen och söka att finna en tillflykt i den första stuga de kommo förbi; men deremot var det icke så elldeles säkert att man vid en så sen timme skulle blifva insläppt; och i händelse detta hinder inträffade, skulle de blifva tvungna att utvälja det torraste diket till säng, och någon deri liggande sten till örngottskudde — en utväg, hvilken syntes allt annat än behaglig för en som var så rädd för dessa sumpige trakter son Åmbrogio med elit skäl var. Han behöll emellertid alla dessa obehagga tankar för sig sjelf och tog farväl af wärdinnan, hvilket äfven Vincenzo gjorde, med dessa hjertliga tacksägeiser och välönskningar, på hvilka italienarne icke äro njugga mot någon. Hettån var nu mindre tryckande än under de sista timmarne af de ras förmiddagspromenad , åtminstone kände den mindre på grund af den hvila och förfriskping de hade njutit; men dammet var lika svårt som någonsin, ja, Vida välre, bedan de efter omkring en halftimmes vandriog kommit in på stora landsvägen mellan Turio och Novara. Ett ytterligare obehag låg äfven i det ökade antalet af åkdon och den deraf följande nädvändigheten för våra rymmare att mera ofta stanira och söka gömma sig undan, för att låta de åkdon, som fore år samma håll som de, fara förbi, Som detta var den direkta kommunikationslinien mellan hufvudstaden och lägret, var