Aftonbladet – 15 januari 1864, sida 1

betala er en skälig ersättning i penningar. Kan jag väl föra ett billigare anbud? tilllade han, vädjande till hopen: Nej, hederligt taladt, mycket riktigt handladt! hördes i korus till bevis på att folkmassan fullkomligt delade bästhandlarens äsigter. Nå, låt oss då bege oss å vägX, sade käranden till evaranden, i det han med en skakning på betslet gaf en vink om att man borde sätta sig i gång. Sålunda drifven till det yttersta, hade öfversten intet annat att göra än att stiga af och med en talrikare eskort än behagligt var snträda kosan till mären. Vincenzo, som oroligt hade iaktta git de olika vexlingarne i detta uppträdde, följde under tystnad sin chef, ealltemellanåt försökande att medelst förstulna blickar på dennes ansigte på förhand göra sig en föreställniog om den sannolika utgången af den stundande undersökniogen. Öfversten uppfångade en af dessa hemliga blickar och sade -sskta, likasom till svar: Jag är offer för en-komplott, listigt hopamidd af ming fiender, som äfven äro fiender till min ku och mitt land; smyg dig i tysthet undan, lyd mitt råd. Vincenzo tvekade ett ögonbliek, men den chevalereska sidan af hans natur tog snart ut sin rätt och han svarade: Jag vill stå vid er sida, om ni är oskyldig. Jag har inte gjort något ondt och hat ingeating att frukta. Du kan inte vara mig till någon nytta; gå din väg4, var det hastiga svaret, i det de trädde in i märens hus. Mären var en landtman med intelligent utseende och vid omkring femtio års ålder, som icke förr hade hört naturen af den anklagelse som gjordes -mot främlingen, än han erinrade sig att ban just samma morgon hade erhållit tvenve bref från intendenzan rörande tvenne fall st häststöld. Han tillsade derför att någon skulle gå till rådhuset för att hemta dem, och när budet åter. kom, befanns det verkligen att ett af dessa