Aftonbladet – 14 januari 1864, sida 3

Underrättelser från Danmark. De tyska förbundskommissarierna i Holstein hafva begärt hos förbundsdagen, att denna skall energiskt fordra holsteinarnes ofördröjliga afskedande ur den danska armån och hemsändande. Resande hafva förbjudits passera öfver Bidern vid Tönning. En tät förpostkedja bar uppstälts för att hindra deserteringar. De till Eidern framryckta sachsarne (åt Fredriksstad till) hafva marscherat tillbaka; och hannoveranare ditväntas i deras ställe. Den slesvig-holsteinska föreningen i Kiel har beslutit sända en deputation till förbundskommissarierna, för att bedja dem ännu en: gåvg uppmana Danmark, att skicka tillbaka de holsteinska soldaterna, och för att fråga om några desertörer från danska armån blifvit af tyska trupperna visade tillbaka. Times sorrespondent på platsen säger, att Danmark bokstafligen utrymt Holstein, så att till och med de omtvistade öarne i Eidern äro lemnade, och at tyskarne skola få svårt att angripa Dannevirkestä!lningen. Korrespondenten. prisar de danska soldaternas disciplin, deras lugna och tysta hållnin i lägret bredvid tyska soldaternas stoj och bullrande skräfvel. I ett bref från Angan till: Berl, Tid. af den 5 dennes läses: I går morse marscherade vi (de danska soldaterna); under sång och munterhet uppnådde vi Missunde, med dess imponerande verk; de gjorde ett godt intryck på oss alla, och jag vågar påstå, att hvar och en i tysthet önskade, det tysken icke måtte lemna oss, innan ban stött pannan mot detta bålverk och fått en liten välkomsthelsning från de svarta brumbasarne, hvilka med sina stora, djupa gap från bröstvärnet grina till mötes den, som kommer cöderifrån. — Alltsom kompanierna kommit öfver färjan, begåfvo de sig till sina resp. logementer. Det kompani, till hvilket jag bör, hade ännu 4 hela mil att marschera. Aller Anfang ist schwer, säger tysken, men det kan alldeles icke gälla om marscher; här är början den lättaste sak i verlden; den går ned sång och munterhet. Fältflaskorpa äro äpnu fulla, fötterna hela, rösten klar och qvickheterna friska; men så småningom tömmas flaskorna, fötterna bli ömma, bröstet tungt och qvickheterna utslitna — och eå börja marodörerna att dyka upp. Detta är dut listigaste slägte i verlden. Oräkneliga äro de skäl, de förebära för att få lof att gå litet efter, eller att åka på den för sjuka bestämda vagnen, som följer efter kompaniet, och den officer, som slutar kolonnen, måste vara skarpsinnig, för ett kupna bevisa hvar och en gärskilt,; att det, just i det anförda anfallet, icke kan vara fråga om att bli efter eller åka. Fastän detta var den första ansträngande marsch, hvari vår afdelning deltagit, och fastän vägarne voro hårda och knaglige, hade vi dock endast Vy, man på sjukvagnen (den halfve ar en liten hornbläsare). Flaskorna voro för längesedan tomma och fötterna ömma, men sånen fortfor, tills vi kl. 5, uppnådde vår eslämmelseort, en vänlig by vid BSlien. Qvarteren bär äro förträfiliga, och hade blott min säng icke saknat botten, så att jag med madrasser, dynor och kuddar sjönk lildeles igenom den, skulle jag trott mig vara I det förlofvade landet.?