Aftonbladet – 12 januari 1864, sida 3

Den 24 September 1863 yttrar N. D. A.: ?Komitens redogörelse fö fabriksindustriens närvarande ståndpunkt och tillväxt sedan 1834 är, som läsaren finner, a en särdeles glädjande beskaffenhet. Den 5 Januari 1864 fioner N. D. A. att med denna tillväxt ä! I föga bevändt, emedan intet öfverskott a! fabrikevaror finnes att till utlandet sända för betäckande af räntor och amortering på de utifrån intagna medlen? och emedan fabrikerna endast arbeta för den inhemska marknaden? och icke förmå ens förse denna tillräckligt. Det är likväl jordbruket eom får sitta värst emellan för N. D. A:s klagovisor i Januari 1864. I September 1862 finner N. D. A. komitens kalkyl öfver spanmålsproduktionens tillväxt på det hela riktig och beräknar sjelf denna tillväxt för T lågt? till 50 millioner. rdr i ökad årlig afkastning, motsvarande efter alla nedprutningar, fem millioner tunnor. Skälen härför äro bland annat att det s. k. rationella jordbrukets period inom landet infaller inom de sednaste 30 åren?, att den naturliga ängen fått stå tillbaka för den artificielt brukade och lemna rum åt en utvidgad åkerodling samt att samtidigt dermed hästars och boskapskreaturs utfodring i ymnigare mätt med säd än med gräs betydligen tilltagit, bvartill kommer tillväxten i hästars och boskapskreaturens antal... Hvad särskildt angå smör och kött anmärkes att väl införseln ökats med resp. 24,9 och 16,5 proc., men att befolkningen samtidigt ökats med 291, proc. på samma gäng som Jefnadssättet bland de lägre klasserna förbättrats, så att dessa siffror utvisa en bestämd tillväxt i produktionen. Den starka tillväxten i ostoch fläskinförseln betydde då endast att desamma betydligt mera än förr ingå i den dagliga förbrukniogen hos de lägre klasserna och att dessas lefnadsvilkor förbättrats. Häri bör ligga en sporre, eäger N. D. A., att öka produktionen, helst i riket 1858 endast funnos 437,036 svinkreatur eller 117 på hvarje tusen af folkmängden. Det var al ej fråga om några exporttullar på lifsmedel. Fastmera yttrar tidningen med anledning ef vexlingarne i tullen å artiklarne smör, fläsk och kött efter finska handelstraktaten följande märkvärdiga ord: u Sällan hafva siffror varit mera vältaliga. Så fort undantagsförhållandet med införseln från Finland upphörde, sjönk importen af oftanämnda artiklar i den ofantliga grad, som ofvanstående tablå utvisar; när tullafgifterna sedan lindrades, höjde den sig något, och när de upphörde, sprang den upp öfver den punkt, hvartill den hunnit under 1840—44. När importen sjönk så betydligt som ofvan synes, så är det natuligt att ran inom landet fick äta i samma proportion mindre smör, fläsk och kött, och lika naturligt är det, att det var de fattigaste, som måste alsäga sig eller inskränka förbrukningen af dessa nödvändighetsvaror, tills de åter efter tullafgifternas upphörande kunde tillåta sig bruket deraf. Man må härvid ej invända, att de kunde gjort det lika väl förut, emedan dessa artiklar etter 1855 blefvo vida dyrare än förr; detta berodde på helt andra förhållanden, nemligen stegringen i riset på alla varor och äfven på arbetet, hvaraf ter arbetarens råd att konsumera mera och bättre blef en följd. Den tvära minskningen i importen efter 1844 röjer tillräckligt, hvilka försakelser derigenom drabbade den fattige, och detsamma är proportionsvis förhållandet vid hvarje stegring i priset å en vara, ty för den fattige, som måste se på hvarje öre, är ofta ett par öres prisförhöjning den gräns, der han måste afsäga sig eller minska bruket af denna vara. Detta torde förtjena att behjertas af dem som ifra för tullsatser å de oundgängligaste förnödenheterna! Men den som icke behjertar detta, är just N. D. A. sjelf, som den 7? Januari 1864 icke vill erkänna att svenska landtbruket gjort några framsteg. Det är nu mindre än förr i stånd att tillfredsställa befolkningens behof af dess alster och icke heller för framtiden är ett så lyckligt förhållande att påräkna, ty lagstiftarne hafva tvingat det att beträda en plundringsstråt och att utsuga jorden, ehuru hypoteksföreningarne dragit in i landet hundratal millioner?. Dessa penningar hafva försvunnit såsom liqvid för utländska fabrikater, kolonialvaror och jordbraksprodukter, menar Allehanda, utan att lemna märkbara spår efter sig i landtbrukets förbättrande. En tillväxt af 50 millio-. ner rår årligen i spanmålsproduktionen och en utöfver folktillökningen stegrad produk tion af kött och smör, anses nu betyda mindre än intet. Den förra, om hälften afdrages för brukniogskostnader, skulle dock ensamt motsvara en kapitaltillökning af 500 millioner rdr. Det kuriösaste är att skulden för jordbrukets förfall kastas på statsmakterna. Skulle de hindrat landtbrukaren att låna eller öfvervaksat medlens användande, eller, sedan lånen onyttigt förslösats, tvingat den ötriga befolkningen attgemrom konstlade höga lifemedelsepriser betala landtbrukarens oförsigtigt ådragna skulder? Dock, vi kritisera ej här, vi endast referera och måste lemna åt läsaren att afgöra hvem som förtjenar mesta förtroendet: Allehanda för 1863, med stöd af finanskomitns sorgfälligt utarbetade berättelse, eller Allehanda för 1864 med några sifferuppgifter om Sverges utrikes handel. Nog tyckes Allehanda hastigare försämra sig än landets ekonomiska tillstånd. Underrättelser från Danmark.