Aftonbladet – 12 januari 1864, sida 2

Herr advokaten skref som följer: Högärevördige och höglärde herr rektor! Jag skyndar att erkänna inhändigandet a! ert ärade bref af denna dags datum. Den bedröfliga och oförväntade underrättelse det innehåller rörande min gudson Vincenzo förorsakar mig en förvåning, fullt ut lika stor som den ni kan uttrycka. Det synes knappast troligt att en yngling, hvars uppförande hittills varit mera berömvärdt än motsatsen, skulle så plötsligt göra sig skyldig till ett så fult streck. Huru dermed än må förhålla sig, så kan ni, högvördige herr rektor, vara fullt öfvertygad, att jag skall göra min skyldighet mot honom — jag menar -hemsöka honom med mitt strängaste misshag. Jag är skyldig mig sjelf den rättvisan att en gång för alla förklara, att jag var fullkomligt okunnig om att han utan sällskap lemnat mitt hus, för att begifva sig till Ibella — ett brott mot seminariets stadgar för hvilket jag ständigt varnat honom. Hvad angår vidden af den skada som ynglingens uppförande tillfogat hans närvarande utsigter, väntar jag med förtroende, utan att vara nog förmäten att på något sätt gå domen i förväg, det slutliga afgörandet af den kompetenta myndighet i hvars makt detta afgörande ensamt ligger. Hvad åter angår den anklagelse för politisk entusiasm, som ni framställer mot itrågavarande yng: liog, så torde det tillåtas mig att förklara, ett jag aldrig hos honom upptäckt några sådana hugskott, så framt ni inte med politisk entusiasm menar den käusla af personlig värdighet som tillkommer hvarje fri medborgare, af hvad ålder han än må vara, i förening med en behörig aktning för sitt lands grundlagar. I bådadera af de sednare fallen är det ganska möjligt, och jeg är ej stål adt ångra att så skött, att Vindeuzo