Aftonbladet – 9 januari 1864, sida 2

fysiskt välbefinnande, som smög sig öfve honom. Efter en stund upplöste sig denna ljufvi tyngd i en helsosam sömn, ur hvilken ha: plötsligt väcktes genom ett skall af tum eter, ackompagneradt af höga bifallsrop et var Del Palmettos sqvadron, som iem vade Ibella, midt under de glada hurra ropen från en ansenlig menniskomassa, son skämtade och fraterniserade med soldaterna Vincenzo skulle gerna velat instämma hurraropen och välönskningarne, eller åt minstone säga farväl åt Del Palmetto; mel folkmassan afskrämde honom derifrån. Un der närvarande förhållanden ansåg han de vara säkrast för honom att undvika at ådraga sig uppmärksamhet. Han förskan sade sig derför bakora den breda stammer på ett af träden; och från detta gömställ såg ban hela truppen defilera förbi, Del Pal metto på sin vackra häst och med sitt stors svärd draget. Lycklige Del Palmetto! Hur Vincenzo afundades honom. Hvad skull han ej velat gifva för att vara i markisen ställe, eller åtminstone för att vara en a a tappra krigare, som begåfvo sig ut: ält ! Då den siste af dem hade passerat förbi, återtog ynglingen sin horisontala ställning på gräset, och följande den nyatankegång, som åsynen sf soldaterna hade uppväckt, frågade han sig sjelf, hvarför icke äfven han kunde låta värfva sig och strida för sitt land? Ja, hvarför icke? Att taga värfning och begifva sig till krigsteatern hade varit upp: lösningen på alla de frihetsplaner som han under de sista två månaderna hade upp: gjort. Men huru skulle han bära sig åt tör att låta värfva sig? Till hvem skulle han vända sig? Detta var praktiska svårigheter, som, om de öfverhufvud taget kunde lösas, endast kunde lösas derigenom att han vände sig till de bekanta, hvilka han hade istaden — till exempel till den hygglige och välvillige kyparen -, men i detta tgonblick ar ett sådant steg omöjligt. Att efter den