Aftonbladet – 7 januari 1864, sida 3

ställningssättet. Undorrättelser från Danmark. I afseende på den nya ministören i Danmark år danska pressen ense derom, att i bela ministerlistan finnes blott ett enda verkligen politiskt namn, nemligen Monrad, konseljpresidenten sjelf. De öfriga kunna blott betraktas såsom mer eller mindre dugliga fackministrar. Feedrelandet fäster uppmärksamheten derpå, att under sådana omständigheter, hvilar det politiska ansvaret på honom ensam. Eger och förtjenar han tillräckligt förtroende, så kan folket utan oro och bekymmer se makten för en tid lagd i en sädan ministers händer. Fedrelandet tillägger: LVi anse att Monrad har billigt anspråk å ett sådant förtroende, oaktadt vi myeket väl veta att han ej är mycket populär, ja att mänga för några svagheters skull äro fallna för att glömma eller förbise alla förtjensterna hos hans politiska personlighet. Ingen kan dock neka att han är en ef våra mest utvecklade och mest pröfvade offentliga karakterer, oeh få eller ingen har under sin tillryggalagda bana erbjudit så mycken säkerhet, som han, för den ännu förestående. Det må vara tillåtet att bär påminna om att ban i sir ungdom uppoffrade en inbjudande verksarchet vid universitetet för att i pressen arbeta för en fri konstitution; att han inom några få år förvärfvade ett nästan exempellöst anseende i Köpenhamn genom sin verksamhet i kommunalärender; alt han af allmänna rösten blef inkaliad i Mars-ministeren och obestridligt var den eentralkraft, som sammanhöll dennas skiljektiga beståndsdelar tills han ansåg den ej längre kunna göra till fyllest och afirädde för att lemna rum åt andra; liksom det äfven var han somiförening med Lehmann utarbetade Danmarks rikee grundlag. Invald idet nya folktinget har han nästan oafbrutet varit medlem af detsamma under hela den tid det existerat —kiltid en ledande medlem, och 1854—54 ensam ledare. Orm hans outtröttliga arbetsamhet såsom ordförande i finansutskottet och ledamot af andra utskott, som utarbetare af omfattånde lagar, som öfverskoldirektör och sedermera såsom minister — en tid äfven såsom ionehafvare ef 2 portföljer på en gång -— behöfver man ej erinra; hvär oeh e känner den, ingöa kän hafva glömt den. HöFsd man förebrår honom är det oröliga, det råstiösa i bans kolossala verksåmhet, hans fallenhet för ati hastivt ombyla åsigt under omständigheternas påtryckniog eller tvång mämt häns lust ätt före söka och lämpå sig fram vå vidt skilda vägar; och vi neka eå mycket mindre att det också är hans politiska karakters svaga sidor, som just vi hafva haft tillfälle att påpeka dem. Men lika viset som Monhrads antecedentia bevisa hans öfverlägsna duglighet och mångartade insigter, likaså visst gifva de en fullt tillräcklig garanti för en redlig och oegennyttig fosterlandskärlek och för ett manligt mod att stå fast under far. liga förhållanden. Och härpå är det sona det hufvudsakligen hänger för ögonblicket. Om vi rätt ha förstått den försiggångna kabinettsförändringen, så är det blott em personalförändring, som man har trott skola lätta några uppständna inre och yttre svårigheter; om en systemförändring kar nu ieke vara fråga, man må se på pereonerna eller förhållandena. Ehuru fattig den nya ministeren än är på politiska kapaciteter, ehuru önskligt det än kunde vara, ati det bestode af flera mer bestämdt utpräglade män, så hålla vi ändock före ett man icke kan eller bör förneka den det förtroende, som den behöfver för att styra landet under de förestående händelserna, enär man bör kunna förlita sig på att kabinettets ledare aldrig skall gå in på något som han inser skulle föra till Danmarks vanära eller undergång: Skulle han uppönbart misståga sig i valet af medel tul fäderneslandets räddning, låtom oss då arbeta med alla lagliga medel på att hejda honom; men låtom oss, till dess att vi se horom fela, understödja honom och lätta hals börda så mycket vi förmå i det svåra och nsvärsfulla värf han har åtagit sig.? Ur prosten Birkedalsi Fedrelandet införda Stidsbetraktelse meddela vi följande utdrag: Det her intill allrasista tiden funnits 2:ne makter, hvilkas hjelp vi kunnat påkalla till framgång oeh seger för vår sak. Den ena ären: den stora och upplyftaäde känslan et, att antingen vi segrade eller öfvervunnes, skedde det under hederns baner, under medvetandet att vi kämpade för ett orgammalt