Aftonbladet – 7 januari 1864, sida 3

hvardagshabit och dessutom hade svårt att uttala den långa titeln: expeditionssekreterare, trodde att den samle Richert, som i det yttre skilde sig från alla andra och alltid var stjernprydd, var riddaren par preference, och benämnde honom derefter. Och i sanning; en riddare par preference var han, såvida ädla och högsinnade tänkesält, vlödende fosterlandskärlek, lefvande och lifgifvande frihetssinne, väldiga idrotter, allt detta genomandadt af och hvilande på barnafrom guldaktam skapa en äkia riddersman. Länge skell den tid dröja, som fostrar hans like i alla stycken. Och väl är det, att vi — hvad angår det mest betydande af hans verksamhet — icke så snari behöfva en annen Johan Gabriel Richert. Han har nemligen sjelf lemnat 028 ett rikt arf, på hvilket vi i det hänseendet länge kunna lefva. Aldrig efter sin tid, men oftast före densamma, var han redan för ett balft sekel sedan sysselsatt med att utarbeta äf ven den civillag, som skall lända, om icke 088, dock våra barn till rättesnöre. Att den minnesruna vi nu tecknat öfver den oförgätlige mannens graf är i hög grad ofullständig, äro vi sjelfva mest benägne att vidkännas. Men det skulle bli en hel laghistoria, ett godt stycke politisk historia och en betydande samling biografiska skizzer utaf, ifall man försökte att någorlunda fullständigt skildra allt hvad Johan Gabriel Riehert varit för sitt land, för sin vetenskap, för sina sörj.ade vänner och tacksamrana lärjungar. onan vi meddela det torfiiga registret på hang yttre lefmadsöden, tillåta vi ose att pryda vår korta uppsats med några rader af honom sjelf. vi välja dertill slutet af hans sista yttrande angående dödesstroffet, ieke endast derföre att det utgör ett prof på hans ovanliga stilietioka talang, otan fastmera derföre att ämnet låg hans hjerta så nöra och att mean i de korte, välljudande satserna liksom hör detta samma ädla bjertes varma puisslag. Detta yttrande, hvars början utmärker sig för genomträngande skärpa och slående bevisnpingskraft, slutar sålunda: Ju mer man i verldshistorien betraktar fortgången af menniskoslägtets utveckling, och ju mer man deri skönjer en högre ledning, från mörker till ljus, från väld till rätt, från blodhämnd till förbättringsetraff, ju mer klarna de moln, som skymma framtiden, och ju mer bortfaller all misströstan derom, att äfven dödestraffen en dag — och den icke alltför långt aflägsen — skola ur lagaroe utplånas. Jag bekänner, att jag, ifrån den första stund jag börjat tänka något i denna sak, aldrig kunnat förmå mig att tro på död straffens nödvändighet. Jag tror på statens pligt att hylla, icke den försoningslära, som ropar efter lif för lif, men den, som vill ingen syndares död, utan ait hvar oeh en omvänder sig och lefver. Jsg tror på statens pligt att verka för sin höpa bestämmelse till slägtets förädling, icke med uppfostran för några få, som gifva sig namn af bildade, och med bilor för de andra, som kallas den råg massan, uten en lefvande, oskrymtad och från mannamån frigjord menhiskokärlek för alla. Jag tror på en i det tysta oafbrutet framskridande seger,: icke af det onda, utan af det goda, i trots af alla reaktionära krafters motstånd. Jag tror deremot ieke på skriket om vådorna af den närvarande tidens så kallade sr tropiska syftniog, emedan jag märker i denna syftning en flägt af den anda, som arbetar på mensklighetens förlossning ur egoismensg bojor; och jag tror föga på hufvud eller hjerta hos der, som kan håna eller hata detta tidens tecken, hvartill hörer, bland många flera allt mer och mer uttalade tvifvelsmål om den ofelbara förträffligheten i hvarje qvarlefva från en förgången tid, också det om dödsstraffens ovilkorliga nödvändighet. Min innerliga öfvertygelse är, att i samma mån som staterna, under medvetande af sitt rätta mål, fortgå på den äkta humanitetens bana, d. v. s i samma mån som de kristnas i detta orda stora och sanne betydelse, i samma mån skola alla straff, som kräfva, icke menniskors förbättring, utan mesniskors blod, blifra en styggelse äfven på jorden. Med denna öfvertygelse går jag i grafven, fullt förvisead, att dödestraffen ieke, i något sem bälle med verklig knltur, skola ett halft sekel öfverlefva mig. Ur Biografiskt lexieon meddela ri följande data: Född 1784; student i Lund 1800; auskultant i Göta höfrätt 1891; utnimndvus till vice häradshöfding 1805; fiek k. fullmakt på häradshöfdinge namn och befordringsrätt 1813; förordnades till ledamot af lagkomiten 1814; valdes till ledamot af tryckfrihetskömiten 1818; förordnades till sekreterare vid juktitiekanslersembetet, med titel af förste expeditionssekreterara i konungens kansli, 1820; erhöll domsaga i Kalmar län 1821 och, genom byte, domsaga i Skaraborgs län 1822; afgick från lagkomiten och tillträdde förvaltningen af domsagan 1823; valdes gamma år till suppleant för justitieombudsmansembetet och kallades kort derefter (vid Ehrenborgs död) till justitieombudsman, men afsade sig detta embete; återkallades till lagkomiten 182; utnämndes till riddare af Nordstjerneorden 1825; tillträdde åter förvaltningen af domsagan, efter slutadt arbete i lagkomiten, 1832; kallades till ledamot af lagberedningen 1841, men afsade sig; kallades ånyo 1844, och emottog då kallelsen; valdes åter till ledamot af tryckfrihetskomiten samma år. Gift 1819 med Sophia Schönherr; deras barn äro två söner oeh två döttrar. SRA Kitslighet. För ett eller annat år sedan höllosa här i hufvudstaden offentliga möten för öfverläggning rörande den vigtiga frågan om vapen öfniog i skolorna och, i sammanhang dermed, om det uppväxande slögtets fysiska uppfostran i allmänhet. En man, som tänkt och verkst mer än de flesta för stadkommande af nyttiga reformer i sistnämnde hänseende, beklagade dervid på det högsta att hn Önska da sme Jalla näatan halt