Aftonbladet – 7 januari 1864, sida 3

praktiska svårigheterna, som fordra allt eller intet och derföre ocksä vanligen få intet. Ett bevis derpå var, bland annat, att han varmt tillrädde sina vänner antagandet af 1848 års kongl. representationsförslag, huru mycket han deremot än hade att anmärka, liksom ban, med all sin innerliga afsky för dödsstraffet, dock aldrig tillstyrkte desg totala upphäfvande förr, än det allmänna folkmedvetandet fordrade sådant. Äfven deruti skilde han sig från ideologerna, att han aldrig förbisåg nödvändigheten af det organiska Bammanhanget emellan de särskilda samhällslagarna ; och vi tillåta 038 såsom stöd för denna uppgift hänvisa till följande korta men innehållsrika satser, hvilka han för nära 30 är sedan uttalade till lagkomitens protokoll. De afsågo visserligen för tillfället en eivil lagstiftningsfråga, men de ega en vidsträcktare tillämpning och torde kunna gälla såsora ett program, tänkvärdt för hvarje reformator. ?Att hänga fast vid former? — yttrade hen tiil lagkomitns protokoll för den 16 November 1816 — ?som redan förlorat sitt lif och sin betydelse, anser jag ieke blott fruktlöst, utan rent af förderfligt. Det är detsamma, som alt söka bostad i ruiner eller att flicka nya byggnader till de bräckliga lemningarge af dem, som tiden förstört. Lika så vådligt tror jag alt det skulle vara om de enskilda samhällslagarpa stiftadesien annan anda än den, som råder i statsförfattningen. Lagstiftnipgen måste ega inom sig sjelf fullkomlig enhet, om den icke ekall söndertalla och lossa de band, som sammanhålla staten.? Då man talar om en man, som alltifrån unga år intill en ovanligt sen ålderdom egnat dei ellmänna sina bästa krafter, tycker man sig knappt ega rätt att betrakta honom annvorlonda än i hans offentliga verksamhet. Annars skall en och hvar, som haft den lyckan af expeditions-sekreteraren Richerts personliga bekantskap, kunna vitzorda att han äfven såsom enskild person var en högst ovanlig företeelse. Hög och reslig till växten, hade han en hållning sådan som Thorgny Lagman torde haft. Hans utseende bar ända till zednaste tiden vittne om den mest kärnfriska heles; och om någon förtjente en sådan Guds gåfva, så var det väl han, som hela sitt Nf lefde i spartansk enkelhet och hvars själ aldrig inrymt en tanke eller känsla, som icke var helsobringande. Ehuru välvillig ända till blödsinthet), anspråkslös och gästvänlig, föreföll han i sitt väsende för den mera obekanote stel och stolt. Men den stelheten var -— så otroligt det förefaller hos en sådan man — endast blyghetens pansar. Ty han var blyg som en ung flicka, och den plötsliga rodned, som ofta färgade bans höga, af sillverbvita lockar ormkransade panna, hade vanligen denna anledning. Det är vu mera allmänt bekant, att konung Oscar sökte öfvertala honom att såsom justitieminister bilda det första kabinettet efter tronskiftet; och ehuru Richert, efter hvad vi tro 088 veta, afböjde det, under förklarsnde att han var alltför liberal för situationen, är ej ossn nolikt att ban i allt fall icke, utan alltför stort våld på sin smak för ett stilla och obemärkt privatlif, antagit ett anbid, hvars konseqvenser för öfrigt onung Oscar sjelfi antagligen icke länge velat vidkännas. Långt före detta hedrande anbud hade Richert äfven andra på höga eamhällsvärdigheter, såsom justitierådsoch presidentsplsteer. Men ban afslo; dem, icke, såsom man temligen eofaldigt hört uppgifvas, af blygsamhet, t nog mäste han vä kuanet bedöma sig ejolf tillräckligt för att veta att han var platserna d. vuxen, uten derföre att äfven andra fannos, som kunde fylla dem, och att han sjelf kunde gagna fosterlandet i vida högre grad geoom sitt lsgarbete och emedan han älskade sitt mera obemärkta domarekall meral Högt och värderade det lika högt som nå got annat. Oskoå har väl knappt på längliga tider pågon domare funnits, som skött sitt kall så som han. Af kompetenta personer hafva vi hört uppgifvas, att hen rensaksde med en snabbhet i uppfettoiog och skarpsinnighet i omdöme, kom voro otroliga, att hans protokoll äro mönster af klar, koneis och elegant stil och att hans domslut fullt ut kunna mäta sig med den berömde Celonii. Vi ba förut nämnt Phorgny Lagman, och hans anseende på tingshögen torde ej varit större än Richerts i hans domareverksamhet. Hvad ?den gamle riddaren? hade dömt, det var i menige mans ögon en Guds dom. Äfven om domen, hvilket väl dock sällan hände, äodrades, så var dock den allmänna meningen, att ?den gamle riddaren? sett saken rättvisare än sjelfva kungen. oh PM Sm K BR bet a -be FA KR i JR RA An Benämningen ?den gamle riddaren? förvärfvade han genom en egendomlig lojauit, som säkerligen icke allmänt tilltroddes ho norm. Flärdlös i högsta grad, behöfva vi ej säga att han aldrig eltersträfvade eller brydde sig om stjernor och kraschaner. Man visste det äfven på högre ort; och innan ban pryddes med Nordstjernans hlla kors, ansåg sig dåvarande justitieministern grefve Gyllenborg böra personligen höra sig för, huruvida han ieke möjligen skulle ämna afsäga sig utmärkelsen. Men Richert s) Vi erinra oss en anekdot, som vi hört af ett åsyna vittne och som mer än något annat visar huru veksinnad cen starke mannen var. Richert älskade med passion det heta solbaddet. Ehuru temligen korpulent, njöt han alldeles obeskrifligt af att makligt fama sig i solskenet. Men han satt gerna stilla och generades af att röra sig, då värmen var stark. En dag, då han sitter på sitt gungbräde i hetaste solbaddet, kommer en tiggargubbe fram och ber om en slant. Han hade visserligen redan varit inne i köket och fått traktering, men alla tiggare visste mycket välatt Sgamla herrn uldrig hade hjerta ätt vägra en skärf, Gubben fick nu också en sådan anska hederlig och aflägsnade sig fullt beåten. Men gården på Truve (Richerts egendom) är mycket sanddiger, gubben var gammal och hade svaga ben och Richert ettlättrördt sinne. När gubben med mycken möda sträfvat öfver haltva gårdsplanen, mätte Biehert afståndet till köksflygeln och, likasom om han icke kunnat bära det medvetandet att den gamle fattige mannen nödgats vandra i solbaddet så lång väg för så liten valuta, skyndade han pustande efter honom och stack