Aftonbladet – 7 januari 1864, sida 2

tande öfvermakt. Så snart Buropa ser, att det icke längre är detta 4Vrövl4, vid hvilket man hunnit bli så bjertinnerligen trött, ntan en frihetsstrid, lika betydelsefull och gripande som Polens, kan Danmark vara visst på att röna icke blott overksamma sympatier utan kraftigt bistånd. Hvad vårt land angår, innebär hvarje försök att vilja förneka tillvaron af dessa sympatier och en allmännare insigt om nöd vändigheten att Danmarks rikes frihet och sjelfständighet bevaras den allrastörsta orättvisa. Denna insigt har på de är, som förflutit sedan år 1848, vunnit en sådan utbredning och så stor intensitet, att det måste framkalla förvåning; inom hela den svenska pressen fiones icke mer än en mening om Danmarks rättvisa sak och det skamliga och vådliga i Tysklands beteende. Till och med det blad, som på sätt och vis uppträdt emot Danmark, i syfte att förebygga eit deltagande från vår sida i striden under hvilka förhållanden som helst har dock ansett det nödvändigt att i så måtto foga sig efter den allmänna meningen, att det emeilanåt kommit med ett och annat yttrande, som skolet bära vittnesbörd derom, att det sympatiserar med Danmark och erkänner rättvisan af dess sak. Men då man på ett och annat hålli Danmark möjligen skulle kunna önska ett mera energiskt uttryck af dessa allmänna sympatier, så tro vi att man kanske något väl mycket förbiser några om -tändigheter, som pålagt äfven de varmaste skandinaver i vårt land en viss moderation. När det är fråga om, att ett land, som i ett halft århundrade åtnjutit fredens välsignelser, plötsligt befinner sig, så att säga, ansigte mot ansigte inför en närastående krigseventualitet, så är det icke underligt, om litet hvar känner det betydelsefulla och vigtiga i ögonblicket och, i stället för att med häftighet skjuta på, önskar att det beslut, som fattas, måtte fattas med lugn besinning, för att kunna med ihärdighet och konseqvens genomföras. Sverge har en historia och ärofulla minnen att häfda; när det på nytt framträder krigiskt på den europeiska skå debangn, så måste det något närmare tänka på den roll det skall spela, för att hvarken under en lättsinnig improvisation komma af sig eller bli uthvissladt. Hade den öfvertygelsen varit allmän, att det ieke vore utsigter till att Sverge skulle komma att uppträda vid Danmarks sida, skulle utan tvifvel redan massor af frivilliga strömmat ned till danska hären och då skulle äfven många möten blifvit hållna här, så väl som i Norge, för att uttrycka de varmaste sympatier för den danska saken. Men nu har man till följd af vår regerings föregående uppträdande och uttalanden varit fullkomligt öfvertygad derom, att hon icke overksamt kunde åse ett angrepp, som hotar Danmarks existens och kan, om det lyckas, medföra de största vådor för oss sjelfva, och man har derföre funnit grannlagenheten och förtroendet till regeringen fordra moderation i uppträdandet. En särskild omständighet, hvilken åtskilliga af våra danska vänner synas ha förbisett, är den, att vår inre politiska ställning pålägger oss åtskilliga konsiderationer, som icke förefinnas i Norge. Om men i Danmark så ifrigt hållit på den Hallska minialören, Bom dock ådagalagt så många svagheter, så må det vara begripligt, att de liberala i Sverge, som också i allmänhet äro de mest skandinaviskt sinnade, hälla på den De Geerska ministeren, vid hvars bestånd man knyter utsigten till framgång för den reform, af hvilken vår framtid i så väsentlig mån beror. Af de uttalanden, som egt rum, såväl då alliansfrågan först kom under diskussion som nu med anledning af de officiella uttalandena i Posttidningen, visar det sig klart, att den allmänna liberala meningen i landet gerna ser, att vi skola göra allt hvad som är oss möjligt, för stt bistå Danmark, men att vi helst böra göra detunder ledning af den nuvarande regeriagen och att det skulle vara en stor olycka för landet, om i närvarande ögonblick en junkerligtkonservativ ministör komme till styret. Man har ockeå hittills haft de mest grundade förhoppningar, att den nuvarande regeringen, med något enstaka undantag, skulle af alla krafter vilja uppbära eu sådan skandinavisk politik, som tillika i denna sak måegte vara den enda sanna svenska politiken. Vår utrikesminister grefve Manderström, är, såsom man finner af de offentliggjorda diplomatiska handlingarne, väl ione i saken och inser till fullo dess vigt för vår fram: tid. Man kan endast beklaga, att hans intresse för dennes, liksom för åtskilliga andra stora frågor, ligger uteslutande i hufvudet och icke det allraringaste i hjertat, att han betraktar den diplomatiska aktionen såsom ett schackspel och att han derföre också någongång gör ett mycket lättsinnigt drag, såsom t. ex. i den der noten om Slesvig, som icke kunde publiceras, eller i det sednaste yttrandet om Novembergrundlagen, såsom ett steg till Slesvigs inkorporation. Hvad man med skäl kan anmärka mot regeringen är ait den icke, på samma gång den öppnade underhandlinger, började nödiga förberedande rustningar. Det tillhör statsmän, som inlåta sig på dylika förhandlingar, att i tid tänka på alla eventualiteter var så utmärkt, att det fullkomligt åter