Aftonbladet – 5 januari 1864, sida 3

någon råg från Preussen; om han ieke der kam fås för högst 1 rir 80 öre, hvilket således är den högsta fördel Sutlänningen i detta fall kan betinga sig af oss. — Nu upphäfva vi tullen. — Då kan visserligen köparen betala gl ända till 1 rdr 90 öre; men månne han gör det; ; månne utlänningens fördel blir större? Nej, viset icke. Skyddstullsifrarne, säljarne, säga ju sjelfva iatt priset på deras vara faller genom tullens borttagande, och vi behöfva således icke här ingå i bevisning om den saken. Rågens pris här faller alltså, så att köparen ändå ej kan fiona fördel vid att i Preussen betala mera än förut. Hvem är det då, som har fördel af tullens borttagande? Jo, köparen, förbrukaren, som får varan för bättre pris, icke utlänningen. Hvem har skada af tullens tillvaro? På hvems bekostnad får säljaren fördel af tullen? På köparens, förbrukarens. . Men törhänvda vi icke förmåttnedtränga iskyddetullsifrarnes hela tankedjup. Detta torde, vara lika bottenlöst, som den undergång, hvilken man förespeglar såsom följden af svenska jordbrukets prisgifvande åt konkurrensen ned andra länders. Man förskräcker nemligen sig och andra med en fiende, som heter klimatet, hvara inflytande gör oss i afseende på kostnaderna för frambringande af ädlare (hvarför icke alla) sädesslag samt ladugårdsprodukter underlägsna våra grannar i sydligare länder, och man påstår (månne dock med fullt allvar?) att vårt jordbruk skulle gå under, om det icke erhölle skydd genom tull och andra åt detsamma särskildt medgifna fördelar. Man vore frestad att fråga dem om klimatet blefve mildare, j ,rdmånen förbättrad och fruktbarheten ökad genom tull på landtbruksprodukter. Detta är dock icke deras mening, utan de hålla sig till ett pårdinade, som lättare vinner gehör och som det äfven lyckats att upphöja nästan till ett axiom, att nemligen jordbrukaren måste kunna rg hög betalning för sina produkter, om han skall kunna hålla sig uppe, samt att han eljest arbetar under sig och ruine ras, hvaraf följden äfven blifver att landets hr fordbruk går under och måste upphöra. Ingen kan väl vara liknöjd för jordbru bestånd och förkofran eller för dess idkares v: stånd, men man bör ej obetingadt identifiera sjelfva näringen med dess idkare. Den förra tillstånd beror visserligen, betraktadt vid en viss ifven tidpunkt, i väsendtlig mån på dem, som Fermed sysselsätta ng, men ingalunda helt och hållet, Ty så länge landets klimat och de allmänna förhållanden, som inverka på jordens bördighet, d. v. 8. möjligheten att genom arbete afvinna densamma produkter, äro oförändrade, så länge menniskor i landet fnnas, som kunna, vilja och få arbeta jorden samt skörda och an vända dess ee så länge skall nog landets jordbruksnäring bestå. Hvarifrån kommer och hvad betyder detta ständiga, högljudda rop att jordbruket går under om det ej får högt betalt för sina produkter, till hvilket ändamål nu Efven fördelen af ett ringa skydd genom tullag. stiftningen skall bidraga? Jo, i sanning, från ingenting annat än det, att egendomsprisen äro uppårifna till en så betydlig höjd. Och det är ju en klar sak, att den, som betalt ett högt pris för sin egendom, eller förbundit sig till ett drygt arrende, han måste för att kunna hålla sig uppe, hafva en betydlig inkomst af densamma. Har han deremot betalt egendomen måttligt, eller gifver han ett måttligt arrende, så är han fullt lika välburgen och vida tryggare för vexlingar, som ju äro oundvikliga, med en i samma förhållande mindre inkomst. Hir är den ömtåliga punkten, här den arkligt anledningen till ropet om jordbrukets betryck. Men denna anledning undanrödjes icke medelst ett ringa skydd genom tull lagstiftningen; den kan icke på annat aätt varaktigt häfvas än derigenom, att man låter de naturliga förhållandena, d. v. s. friheten, råda och verka, att man låter hvar och en sköta sig fritt, men ock sjelf bära ansvaret för sina handlingar. Lika allmänt som ropet på jordbrukets (man aäger icke jordbrukarens betryck) och undergång är, när frågan gäller privilegier och separatförmåner för jordbrukaren, lika allmänt är vid anAra tillfällen ropet på de öfver höfvan uppjaga.le kgandomaprisen; och gifvet är att i en tidpunkt, sådan som den närvarande; då jordbrukaren, glömmande att han under en följd af år erhållit hög betalning och förtigande eller underakattande värdet af att hafva insamlat et ymnig skörd, får åtnöja sig med jemförelsevis låga pris, det förstnämnda ropet skall blifva öfverljudt, synnerligen när det ackompagneras af andra ljud, hvilka inställsamt, men med hvad grad af ÅA rigtigt deltagande lemna vi derhän, söka ställa sig harmoni dermed. ille man ända säga, att svenska jordbrukets förkofran och välstånd beror på den ymnighet och godhet, hvartill dess skördar kunna upps bringas, så skulle man hafva uttalat en, möjligen trivial, men dock fullkomlig sanniog; vill och förstår man att östadkomma detta med arbete, klokhet och sparsamhet, så skall man finna sig mycket bättre än af en skyddstull, han må vara stor eller liten. Och hvad blefve följden af ett Sringa skydds? Utan tvifvel fa ringa för jordbrukets utvecking. Hvad blefve följden af en hög tull? Ja, en ytterligare stegring af egendomsprisen, och sedan samma veklagan som nu, alit detta dock under förutsättning att skyddet blefve. af någon betydelse alls, hvilket väl icke kan blifva händelsen under perioder, då vi exportera, och hvilker Damera lyckligtvis är det normala förhålanvdet. Och skydd skall behöfvas för vär hufvudsakigaste, vår modernäring! Hon kan icke bära ig sjelf, hon måste understödjas! I sannin fy lertill behöfvas dugtiga stöd! Och Kndå äro de så lätt funna! Vi hafva sökt visa hvarifrån yrkandet på ea protektionel tull för jordbruksprodukter uppcommit och hvad den skulle innebära; vi uppepa att den skulle afse en fördel för en viss ass på andras bekostnad, samt att alltsk man detta fall gjort pre till osanning, när nan, för att fånga medhåll, framför sin fordran täller den vackra satsen att den ena sambällsklassens välstånd betingar dem andras, 373. Till Redaktionen af Aftonbladet! Undertecknpade, som blefvo öfverraskadea