Aftonbladet – 5 januari 1864, sida 2

efter de utländska marknaderna och då verka tollsatserna ingenting, emedan ingenting införes. Vid missväxt behöfver spanmål införas; Då hafva få, om någon, säd att sälja. Då blir säden dyr inom landet och då blir; brödet dyrt för alla och isynperhet tryckande i dyrt för den fattige. Kan väl en tull vara; nyttig, som de flesta år icke utgår och så-1 ledes verkar ingenting, men när den utgår värst träffar den fattige arbetaren? Men arbetslönerna stiga när prisen stiga, säger man. Vore det så, så gagnade tullarne till ingenting, ty fabrikanten finge då betala till sina arbetare hvad han förtjente på andra genom högt pris. Men prohibitisten vet nog, att arbetslönen icke stiger i samma proportion, som priset på en genom höga tullar fördyrad vara, och att det derföre är fabrikanten, som ensam vinner. Vid konstlade höga varupriser får arbetaren äta mindre och sämre och kläda sig tunnare och frysa litet mer. Vilja då prohibitisterna att folk skola frysa och svälta, på detatt de sjelfva må kunna lefva som rika mannen? Åbhnej, just icke det, men de vilja att hvar och ep, som köper t. ex. ett plagg, skall på samma gång erlägga en skatt till den som tillverkar aln gods. Du har kanske köpt många rockar och icke märkt att du betalt denna skatt, men likväl är det så. Låtom oss tävka et ter: du köper 3 alnar kläde och 2 alnar foder af sådan vara t. e. som drager 50 öre tull pr aln. År varan utländsk, så får du naturligtvis ersätta köpmannen den tull han erlagt till kronan med 2 rdr 50 öre för de 5 alnarne. Är varan svensk får du betala lika mycket, som för lika beskaffad utländsk vara. Vore ingen tull, så kunde den utländ ska varan säljas 2 rdr 50 öre billigare, och då blefve den svenska varan också lika mycket billigare. Men hvem tar 2: 50 när du köper den svenska varan? Jo, tydligen fabrikanten, som genom tullsatser har blifvit salt i stånd att beskatita dig. Alldeles dylikt inträffar för hvar och en, som köper en med tull belagd fabriksvara. Han får skatta tullens hela belopp antingen till kronan eller fabrikanten och alldeles detsamma inträffar med säden i missväxtår, om den belägges med ivförseltall. Den som eger säd får derigenom tillfälle att taga lika bög skatt ur den hungriges dyra brödkaka som tullen är. En frihandlare, bvad är det iör en fri skalare? frågar någon. Det är den, eom vill att kronan icke skall taga nägon del aj betalningen för det, som säljes till utlänningen, utan att hela vinsten skall tillfalla säljaren, d. v. 8 han ogillar alla utförseltul lar. Han vill vidare, att tull skall finnas på sådana främmande varor (tobak, kulle, soc ker, vin m. m.) som allmänt förbruzas, men som i nödfall kunna undvaras; at denna tull ej skall hafva eonat syfte än att skaffa kronan behöflig inkomst, samt att den således skall sättas så låg som möjligt. Hen vill ock, att tullen för sådana varor, som ej kanna undvaras, skall småningom minskas, för att slutligen utan svårare rubboingar i fabrikantens ekonomi kunna alldeles bortta7a8. Med få ord: han vill, att den ene med orgaren icke skall tvingas att betala skatt till den andra, att exportören skall få den största möjliga penning för landets varor och förbrukaren den största möjliga mängd va ror f r sina penningar. De inhemska fabrikerna, heter det, gå under, om frihandelns grundsatser tillämpas. Svaret är: vi hafva i flera år tillämpst dem, och under de sista 30 åren har tabriksarbetarnes antal atigit från 14.479 till 30.757 och tillverkningarnea värde vid egentliga fabriker från 17 millioner till 74 millioner, som det var 1861. Det är ett bögst eget sätt au gå under. Jordbruket går under på samma sätt. Jorden stiger i värde, alit större kapitaler nedläggas 1 jordförbättringar, odliogea tilltager och spanmålsutföreeln blir i ullmänhet större med hvarje år. Kunua prohibitisterna ådagalögga ait fa briker och jordbruk stego i samma proportion under förbudens och de höga tullarnes herradöme? Det enda, som då växte frodigt och steg till en oförskämd höjd, var smugglingen och all ihy åtföljende demoralisation, hvarom brottmälsannalerna bära vittoe. Kan väl fosterlandsvännen önska den tiden igen? Men hvad vill frihandlaren göra med imorten af lyxartiklarne? Hen tillåter hvad ban ej kan hindra, i den förhoppning att äfven svensken med en stigande kultur skall lära, att flärdlöshet ocb sparsamhet ej äro fel, utan förtjenster. Man försökte fordom att stifta lagar emot lyx och yppighet; men man försökte också fordom att finna perpetunum mobile och qvadratura cireuii, Tiden har vuxit ifrån de der försöken numera, Mången tyeker att detta är platt och påtagligt och undrer, hvarföre man nedskrifver så enfeldiga saker; men vi hafva velat framställa den eukla saken i enkla ord. på det att den olärdaste må kunna inse, huru klara de förhållanden äro, hvilka Dagligt Allehanda och Wiäktaren söka inkrångla med braskande ord och egenvnyttiga fraser. Det är ofta svårt att få menniskor ati tro, att åtskilliga saker äro så enkla som de verkligen äro. Akademisk bofordringspolemtk. Handlinger rörande det al Consistorium Academicum Majus i Lund upprättade förslaget