Aftonbladet – 5 januari 1864, sida 1

gammel tant, den enda of hans slägtingar, som han fenn vid Ht vid sin återkomst till Ramelli. Den gistnämnda dog kort efter sedan hon inflyttat i sin nevös nya präktiga hus. Barnaby flyttede naturligtvis äfven dit och fortfor att vara — hvad han länge bade varit — Pietros trogne tjenare. Lefnadssättet inom palatset var i hög grad enkelt och ansysråkslöst. Pietro, bans hustru och barn umgiogos förtroligt med landtfolket och stodo på förträfflig fot med sina grannar, dock alltid med undantag al markisen, med hvilken de icke stodo på någon fot alls. Icke desto mindre hade man, med sangvinisk förhoppning om en snar fred, märkt att markisen. vid palatsets herrskarinnas första uppträdande i kyrkan, lätt hade bugat sig för henne, då han gick förbi hennes bänk under sin vandring till sin vanliga plats i sitt eget sidokapell. Hvarje följande söndag upprepades samma höflighet, äfvensom hvarje gång som frun och markisen möttes på vägen. Men ingenting följde idere af dessa bevis på vanlig. höflighet. Pietro, som hade återtagit sitt bestyr såsom byggmästare och åtog sig uppförandet af allmänna byggnader, var numera ofta borta, Åren gingo, och slutligen kom man till 1814 — restaurationsåret. Afsatia konungar uppstego nu åter på sina troner, och bland dem äfven Piemonts; och aristokratien kom åter i besittning af sitt förra inilyteode. Nu ver den vedergällniogens dag inne, efter hvilken markisen under jorton år hade längtat. Han hade väntat nge derpå; men då den nu var inne, visade han, eget nog, ej något tecken till alt han ämnade begagna sig af dess an. komst, åtminstone icke i fråga om palatset sh dess egare, Måbända hade han aldrig mnat göra det, menniskoroa äro ofta ittre än de sjelfva föreställa sig. Måhända ade ock den sorg, som drabbat markisen, bidragit att mildra sträfheten i hans lynne. Han fade under tiden gift sig, hade blifvit fader till tvenne barn, och begratvit dem