Aftonbladet – 30 december 1863, sida 3

kamrat. Och nu är jag der, likt en spårhund, som bevakar utgången till en kaninhåla, eller likt en orm framför ett fogelbo; ehuru ers nåd, så att säga, egentligen är ormen, som skall uppsluka den här lilla fogelungen. Se så, sluta nu med dina näsvisa infall. Här har du de första af de der guldmynten, jag lofvade dig. Hvar och en som berättar en tilldragelse, synnerligast en som verkligen egt rum, måste någon gång blifva tvungen att antyda saker som, ehuru obehagliga och dåliga, dock för berättelsens sammanhang äro nödvändiga att veta. Men jag är icke en af dessa dilettanter som anse sig nödvändigt behöfva för läsaren beskrifva oeh förklara hvarje skurkstreck, hvarje låg och nedrig bandling, i dess yttersta detaljer. Jag bekäpner dessutom att jag icke kan eon amore beskrifva annat än goda och hederliga menniskor; skurkar kan jag endast skizzera, endast gifva en ofullständig bild af en bof. Hvarje menniska har, eller de flesta hafva åtminstone, tillfälle att välja, att antingen se in i mensklighetens klara och sköna anlete eller ock betrakta dess fula och afskräckande gestalt. Jag har i mina berättelser valt det förra, eller åtminstone sökt välja det, ehuru naturligtvis bredvid taflans dagrar äfven skuggor måste finnas, Dessa vill ja dock icke göra djupare än de möjligen behöfvas och vill derföre äfven underrätta läsaren, att den franske kaptenen ingalunda var så törderfvad, som af ofvananförda samtal möjligen torde kunna slutas, och ejbeller Sung till är men grånad i synd, och slutligen alldeles icke en i vida verllen utan stöd utkastad yngling utan uppostran,; utan slägt och vänner. Intet af It detta. Han var en rik ädling, han sde föräldrar, som ömt älskade honom; van hade en syster, ren som en nyse ur boet kommen ung dufva, och hade för ett år selan lemnat henne, nästan lika oskyldig som dn sjelf. (Forts. följer.)