Aftonbladet – 30 december 1863, sida 2

sion af författningen, som skulle lemna Kristian IX alldeles fria händer under den närmaste tiden, torde tiden vara försuten, då sädant icke blef gjordt före jul, äfven för den händelse att Monrad vile kontrasignera ett sådant inkallande, hvilket vi betvifla. Då konung Kristian julaftonen mottog Hallska ministörens afskedsansökan, hyste han den atsigten att genast derpå sammankalla riksrådet till måndagen eller tisdagen, men lärer dervid — enligt hvad enskilda korrespondenter förmäla — alldeles ha glömt bort, att kallelsen måste vera kontrasignerad. Då det under helgdagarne icke lyckades få någon ny minister kunde en lagligen gällande kallelse icke bli utfärdad, och när sådant icke då skedde, är det numera omöjligt att före årets slut få riksrådet tillsammans från alla de särskilda öarne, från Jutland och Slesvig. I morgon natt kl. 12 tilländagår det gamla riksrådets existens och den nya författningen träder i gällande kraft. En suspension af densamma kan nu endast ske genom statskupp, bvartill utan tvifvel ingen i politiskt hänseende det ringaste möjlig person inom hela monarkien har mod att räcka sin hand. Syftemålet med 4pressionen4 torde sålunda i alla händelser vara förfeiadt. Det skulle utan tvifvel ha förfelats, äfven om man hade åvägabragt en suspension af grundlagen; ty af underrättelserna både från Frankfurt och fråa Holstein finner man klart, att denna eftergift icke skulle haft någon annan verkan än upphäfvandet af kungörelsen den 30 Mars hade, neml. att framkalla nya peremtoriska och overkställbara fordringar. Kriget synes numera vara oundvikligt. Det hade troligen kunnat förekommas, om de, som säga sig vara Danmarks vänner och äro intresserade i dess bestånd, i stället för att Spressat Danmark till onyttiga eftergifter, i stället för att, då det i alla händelser är försent, klandra dess politik och derigenom försvaga hela dess ställning, i stället för att på det sättet indirekt uppmuntra Tyskland, i tid hade visat tyskarne, att det var fullkomligt allvar att icke lemna Danmark åt sitt öde, utan verksamt bidraga till afvisande af hvarje angrepp. Det skulle då såsom alltid ha visat sig, att manlighet och behjertenhet tillika innebära den sannaste klokhet och försigtighet; då försagdheten och bristen på beslutsamhet ofta medföra större vådor än till och med djertheten. Nu är det som sagdt för sent och krigets utbrott synes vara oundvikligt.