Aftonbladet – 30 december 1863, sida 2

Alda med sin milda, välklingande röst, Ca barmhertighet, svärj icke så förfärligt! Åt minstone icke vid den helige erkeengeln, så stt han vredgas på oss och icke vill hjelpa oss i nödens stund. Och om du gå vill, så erkänner jag gerna att jag blef rädd när jeg kom in i trängseln bland alla deesa menniskor och att jag hjertligen önskade det vi aldrig gått till torget. Och för att helt och hållet säga sanvingen, började jog redan ångra mig innan vi kommo fram och hade gerna vändt om på halfva vägen. Men det var du, som med dina eviga motsägelser re. tade mig så att jag nödvändigt ville hit; om det icke varit, få .. men nu är det förbi och det är ej värdt att tala mera derowm. Ar det förbi? Och icke värdt att tala derom? Nej det är icke förbi och jsagvill tala derom, och jag har icke lust att ständigt uppfylla alla diva nycker, du som vill springa omkring hela verlden än hit och än dit, och sedan helt enkelt säga att nu är det gjordt och nu tala vi ej mera om saken, M uSpringa omxrriog? Är detta ditt allvar, Giacometto? Börjar du redan att tala till mig jå det sättet? O hvad jag är olycklig! Sprioga omkring hela ve:lden, för det jag ep gång varit jå marknaden i Giaveno och en gång i Avigliano och det alltid i ditt sällskap Giacometto, och så kan du ha hjerta att behandia mig på det sättet! Hvad jag är olycklig! Hvad skall det blifva af mig 25 Den sköna flickan började gråta och Giacometto började blifva mildare stämd, men som hen ej var nog bildad och finkänslig att med ömbet utropa : SAldsa, du gråter! så åtnöjde han sig med att helt enkelt säga: Alda, du vet att jeg icke tycker om att se dig gråta. Hvad tjenar det till? Detsom är jord är gjordt och nu, då himlen räd dat oss ur faran, så låtom oss våra tacksamma derför och icke onödigtvis uträtta ogs för densamma. Ser du Aldat, och med dessa ord fattade han hennes hand, hvaref ter de band i hand forteatte vägen, så länge