Aftonbladet – 30 december 1863, sida 2

venne af de små postbåtar, som befordra finska josten, af hvilka den ena en vecka förut och len andra för ett par dagar sedan begifvit si sfver till Åland, dit äfven en extrabåt med tv passagerare samtidigt med den sistnämda begifvit sig Vid afresan var hafvet nästan fullkomigt stilla. På en gång och med förfärlig styrka atbröt orkanen med snötjocka, som gjorde de närmaste föremålen osynliga. Man befarade nu att, utom de svenska båtarne, äfven den åländska var ute på hafvet. Denna fruktan besannades, då en af de förra redan samma dag återkom till Grisslehamn, efter att hafva uthärdat stormen och räddats genom nästan ett under. Utan segel drefs den at de skyhöga vågorna öfver grund och bränningar, emot hvilka den sär kert, om vattnet ej varit så högt, hade krossats, in i sundet mellan Fogdön och fasta landet. Äfven den andra baten återkom på julaftonen efter utståndna faror, men med uppnådt ändamål att öfverföra posten till Eckerö. Den tredje svenska båten hade ännu på juldagen, då vi mottogo ytterligare underrättelser från Grisslehamn, ej hörts af, hvarför man fruktar att den gått förlorad. En ännu större fruktan hystes för den från Eckerö näst före stormens utbrytande afgångna finska båten, hvilken fruktan ökades deraf att den, enligt berättelse af den på julaftonen anlända sven: ska båtens förare, som samtid:gt med den afgingo fran Eckerö, hade 11 passagerare om bord och deribland 2 fruntimmer. Dessa sades vara bland andra besättningen på ett skeppsbrutet åugfarfå men som man vid Grisslehamn ej kände till ångfartyget Santesons förolyckande vid finska kusten, betviflades denna del af berättelsen. Juldagen anlände dock äfven denna båt till Grisslehamn. Vi erfara i detta ögonblick dess underbara räddning. Berättelsen om att den medförde skeppsbrutne är så till vida sann att väl icke ångfartyget Santesons befälhafvare, hvilken ännu uppehåller sig i Finland för det på strand satta fartygets angelägenheter, men väl hans styrman jemte besättningen, 5 man, samt restauratrisen och hennes piga, utom trenne i Finland anstälda svenskar, befunnos ombord på den däckade båten. Efter att hafva lemnat Eckert kl. 10 tisdagsmorgonen, kryssade båten ut till yttersta ändan af finska skären — Signilsskär. På en gång uppstod nu en fullkomlig vindstilla, så att bönderna som förde båten ville vända om; men nu fyllde vinden i från nordost och i ett ögonblick var full storm med snötjocka. Seglen bergades och båten dref redlös. De sjövane pas sagerarne, som hittills med förtroende öfverlemnat sig åt sina förare, började nu underrätta sig om den grad af tillit de till dem kunde hysa. Vid frågan efter kompass erhölls upplysningen att den var sönder och obrukbar; sjökort sakna des och ingen klocka som gick fanns ombord hos båtförarne. Sjön växte emellertid oupphörligt mörkret inbröt och vid pass kl. 10 hördes det hemska ropet från båtförarme: Sbränningar iJä. under det att båten dref för riggen utan segel. Man gjorde då den oangenäma upptäckten at man befann sig på en kabellängds afstånd från klipporna. Befälet i båten öfverlemnades då åt styrmannen Samsjö, sedan båtförarne förklara att de ej mera visste något råd till räddning. Dubbelrefvadt storsegel tillsattes jemte stagfock och försök gjordes att stagvända, men i anse ende till den höga sjön lyckades ej detta, utan storseglet bergades åter och farkosten vändes un dan vinden. Sedan detta skett, bergades stag fock och tillsattes svigtrefvadt storsegel (det min sta möjliga man kan föra). Sedan landet genom denna manöver lyckligen var klaradt, fortsatte: färden utåt sjön, som fortfor att vara lika våld sam tills emot morgonen, då det mojnade något. Ungefär kl. 4 märktes en fyr, som antogs vars Söderarm. I afvaktan på dagen höll man sjör utanför fyrlandet, i hopp att vid dagens inbry tande kunna våga sig in för att söka ankarplats Kl. emot 10 följande dag vågades detta försök och man styrde in genom skären. Efter några ögonblicks seglats mot land, kom en hård by med snötjocka, som gömde både fyr och land. hvilket nu mera endast gaf sig tillkänna genom bränningarna som hördes. Till och med de sjö vane fassagerarne ansågo nu all räddning omöj. lig och undergången oundviklig, men just man väntade att farkosten skulle krossas mot klipporna, klarnade det upp så att man kunde skönja de närmaste föremålen, hvarefter det styr. des in mot fyren. Sedan denna passerats och farkosten kommit in i skärgården — en manöve! hvars framgång utan lots och utan sjökort få tillskrifvas lyckan mera än konsten — bemärk tes farkosten af lotsar från land, hvilka med egen lifsfara gåfvo sig ut att möta densamma; Lot sarnes båt var åtskilliga gånger fylld af vatter innan den uppnådde postbåten. De af passa. gerarne, som meddelat oss dessa detaljer, kunna ej nog berömma lotsen Westerbergs Tjockön utmärkta välvilja och mensklighet. BR eftermiddagen ankrades vid en liten holme i skärgården. der passagerarne stego i land och togo in i en der befintlig liten fiskarstuga, der lotsarne gjorde allt för att uppvärma och uppfriska de förfrusna och hungrande, som för den påräknade öfver farten på omkring 4 timmar ej försett ie med någon proviant. Sedan natten der tillbragts. gick man på julaftonen tidigt åter till segels, och efter några timmars kryssande under lotsens kommando landades vid Tjockö lotsplats, hvar. ifrån passagerarne sedan fortsatte sin väg till Stockholm Jandvägen, alla erkännande att de en dast hade den tillfälliga omständigheten att be fälet på farkosten kunde öfvertagas af eniyrket kunnig person att tacka för Bina lifs räddning Hade ej denna tillfällighet varit, skulle både passagerare och post varit förlorade. —