Aftonbladet – 30 december 1863, sida 2

trängsel som nästan kunde qväfva oss, elt larm som gjorde oss döfva, och främmande, hånfulla anleten, som Gud förlåte herr her tigen att han inkallat i landet; de äro utan tvifvel kättare eller hedningar eller kanske något ännu värre. Såg du väl någon af dem vid tolfslaget böja sitt hufvud eller göra korstecknet? Maledettil4 Jag såg icke på dem, svarade den unga flickan. Men du har rätt Giacometto; så dana menniskor och sådana ansigten har man väl aldrig förr i verlden skådat, och här skola vi hoppas att vi heller aldrig få återse dem, och att herr hertigen icke mera behöfver dem, och att han snart för alltid skickar bort dem. Men just derför var det som jag så gerna ville se dem en gång. Ty,ser du, Giacometto, då vi en gång blitva gifta och få barn och barnbarn, som af alla andra höra talas om de här fransmännen, så fråga de oss: har ni sett dem? Hur sågo de ut. dessa fransmän? Och hvad skulle vi då baft att svara dem? Bah!4 utropade Giacometto med en röst, ecm gaf eko bland klipporna, emedanhans fästmös försök att ursäkta sin nyfikenhetändå mera retade honom. Bah, hvilket förutseende! hvilken omtänksamhet af vår goda Mammina ? Attredan före bröllopet bereda si, påsagor att berätta för barn och barrbarn, gom vehöfva många år för att födas och växa upp!.. Men tacka himlen Alda, att du ej fick någon historia att berätta, som kunnat komma att stå dig dyrt Tänk om någon afde der demonerna fått det infallet att taga dig på ryggen och bära bort d g? De sågo ut nä stan som om de endast derför hade kommit dit. Och om då jag, med den helige erkeengeln Michaels hjelp, som ej gör skilnad på soldater eller djeflar eller fransmän, och med den här goda knolpåken råkat gifva en minnesbeta åt den första jag fått tag uti, ty jag vill aldrig mer begagnu den här käppen hvearken mot björn elier: varg om jag ej. vid Sakt Mikael, erkeengeln ... sEtarometto, Giacometto ! afbröt honom