Aftonbladet – 28 december 1863, sida 2

Times, som visserligen temligen skarpt farit ut emot tyskarne för deras tilltag emot Danmark, befinner sig emellertid temligen på det oklara i den danska frågan, emedan den ledamot af dess redaktion, som derutinnan eger sakkunskap, för ögonblicket är borta på de joniska öarne. Nyligen har Timesien ledande artikel tillrådt danskarne att underkasta sig Preussens och Österrikes fordringar och uppbäfva grundlagen för de icke-tyska landsdelarne. Feedrelandet innehåller med anledning deraf en mycket skarp artikel, ur hvilken vi meddela följande ut drag: cGäller det att skapa nya handelsmarknader, att tvinga ett land till att öppna sina hamnar och förändra sina tullagar, då hyser England ingen betänklighet att bryta freden och att bruka våld, såsom t. ex. både i Kiea och i Japan. Öfverallt hvarest det gäller ett handelsintresse, kan det ge sin flotta order att segla, kan blokera eller bombardera, till och med för en eländig, tvifvelaktig peoniogfordran, säsom t. ex. i Gr.kland och Mexiko. Är det vägen till Indien eller Indien sjelf, som hotas af någon stormakts äregiriga planer, då kan England sätta för sådant, och om så påfordras bortslöga lod, såsom t. ex. på Krim; men för Euro: pas jemvigt, för de mindre staternas och folkens rätt, för Polen eller för Danmark, lossar England icke ett enda skott, utbetalar engelska statskassan icke en skilling. — — Vi skulle äfven önska, att de mårga bland våra ärade, något närsynta medborgare, hvilka ännu sistlidne vår kände sig en half aln längre och tre qvarter tjockare emedan det behagade en engelsk prins af blodetitt kasta sin näsduk till en ung och vacker dansk prinsessa, du ville tillstå. att de buro sig dumt åt, vär de högljudt eller i tysthet fantiserade om den lycka, som för Danmark skulle uppstå af detta äktenskap, när den engelske Sörensens plötsliga hänryckning för danska färger och danska ord syntes dem sprida ljus och glans öfver vår framtids väRn när den unga damen betraktades som anmarks skyddsande, som dess Valkyria. Nej, böjen edra dimmiga och tunga hufvuden icke för det rika England, utan för det fattiga Norge. Det har säkert mindre att offra, och är lika litet som vi sjelfva fritt från skröpligheter, men der råda dock broderliga känslor; derifrån ljuda dock manliga, uppmuntrande och stärkande ord; der förstår man dock hvad det är söm striden gäller om; der aktar man dock ett närbeslägtadt folks tillvaro mera värd än specier, och är redobogen att för dennas räddning offra af det lilla man bar. Och vi äro ötvertygade om, att samma känslor, samma deltsgande, samma erkännande skall äfven i Sverge visa sig lefvande och verksamma. Derföre — och detta är lärdomen — var det en dårskap att tro på verksam hjelp från vågot avnat häll än från norden; en därskap, hvartill vi blifvit frestade förnämligast at vår fåfänga. Sedan, med anledning af den utaf rikets ständer vid 1859 och 1860 årens riksdag gjorda framställning om åtskilliga förändringar i de nuvarande charla-sigillataslämplarne, statskontoret och kammarrätten rar gr Bs fs FelD ul 5) asken STYR ERA ET NT RE RR AA RE