Aftonbladet – 28 december 1863, sida 2

väl om er tillkommande mäg, då ni; fruktar att läta honom tala vid er dotter?4 Då jag yttrade mig med sådan värma, greps den stackars modren tydligen af största oro, hon fruktade att såra mig och fruktade kanske ännu mexa att bryta mot det pas. sande. cOm blott herr de Vigny vore hemma, suckade hon. Hör mig, min fru, jeg ber er; ni måste tillåta mig att tala vid mademoiselle, ty jag har lofvat mig sjelt att eldrig gifta mig med en flicka som ej försäkrar mig att hon frivilligt blir min hustru.4 Fru de Vigny blef alltmera orolig. Hon är så blyg, hon skall ej väga säga er det. Ni måste dock låta mig fråga henne. Ser pi ej att jag blott tänker på hennes egen fördel. Ni samtycker. Jag går således; der nere i den der löfsalen är jag ju så godt s)m i er närvaro.t Fru de Vigny bade tårar i ögonen då hon ånyo framstammade något ora Gabrielles toillette. Men jag lemnade rummet helt hastigt utan att gifva akt på hennes ord. Ju mer hon önskade giftermålet, desto mer angolägen blef jag att få veta hennes dotters sigt derom; Inom några minuter var jag i trädgården. Gabrielle stod under ett syrenträd. Solstrålarne esmögo sig mellan dess grenar för att smeka hennes snöhvita hals, bennes glänsande blonda hår, hennes enkla drägt. Jag tycker mig ännu se deona lilla förtjusande klädning — hvit sits ötversållsd med törnrosknoppar. Hon böjde sig öfver en liljekonyvalje som hon höll 1 handen och inandades dess doft, men jag såg tydligt hennes rena profil; den lilla handen, hvari blomman hvilede, var ockel så fin och hvit!