Aftonbladet – 24 december 1863, sida 3

ende moders blick, och hon knäpper ihop sina händer öfrer bröstet. sDo, som föddes i afton, vakta du hesnes fjät när jag är borta, och låt aldrig nöd och motgång förmå henne att glömma dig och döda hennes sanna julglädje.4 Ar det blott de, hvilka känna lifvet såsom en börda, hvilka i fullt mätt dricka mot: gångens helande kalk, som kärna hvar den rätta julglädjen är att söka? Och ala vi andra, som njuta den i med.ång och i gamman, hafva vi då glömt stt julen är en glädjens, ej en nöjets fest, stiftad till ett vinne af Honom, som genom sin död beredt oss en oförvansklig glädje. Lålom oss ännna en gång kasta en: blick utåfgatan och se, huru det tareig ut ou, då den länge efterlängtade aftonen snart är förbi; Det har börjat att enöa, redan visist voro ute, och gatorna äro redan höljda med ett tjockt täcke af snö. Himmelen, som på eftermiddagen var så ljus och klar, är svart som natten sjelf; van ser ej ca band för Eg utom under gastyktan, der du på ex gång. ölverraskas af att se de hvita shöflockarne uppfylla luften och lägga sig tjockt och tätt på ditt eget bröst. Du är ledsen öfver att du kommit ut utan logcher, ty du känner dig kall om fötterna i den djupa såön och önskar att du vor hemma och låge i din varma säng. i Det måste vara sent; tänker. du; se, alla ljus äro släckte och det finns ej eft lif nå: onstädes, Jo, der står en varelse under yktan derborta Vid-hördet. Det är en poliskoustapel, Stackars men, hvilken julafton Klockan slår i ett närbelöget tora. SEtt, tu, tre; fyra; räknar du; det slår fullt; Är det möjligt att klockan redan är tölf? Uret dröjer litet, inoan det slårånyo, derpåc klingar det långssmt ut sina melmfulla tolf slag, som bebåda midnatt: Mer det sista slaget blir deg tyet, och du kånser ei fidnen ä Prb