Aftonbladet – 24 december 1863, sida 3

Nu höres en svag hostning, och röster ljuda derinne. Vi öppna dörren och gå in. Har du, min läsarinna, som kånske är en af dem, som skjutes fram isläden på isen, eller som sitter i ett haltmörkt tum i förtroligt samtal med din käraste vän, her du någonsin gjort dig en föreställning om bvad det är att vara en fattig ensa, som ligger i en eländig vindskammare på en ännu eländigare säng, fylld med halm och trasor, sjuk, döende och öfvergifven ef hela verlden på en julafton? Hår du det icke, så tänk på det nu. I episeln brinver ett psr vedträd, en: kana hela vedförråd, hvilket är tändt, derföre att det är julafton. På elden står en liten panna red potatee, och längst fram, der glöden äro hoplagda, stekas. två salta sillar. än skärm, som afdeler rummet, skyler ännu större elände, så att det jemförelsevisser propert ut; der den sjuka qvinnan ligger. Elden från spiseln kastar sitt flammande sken på hennes bleka, infallna drag; hvarje gång det lågar trån elden, ser det ut som om det är en lifslåga, som far öfrer, qvinnans ansigte. Och elden kastar sitt sken på en stackars ung flicka, söm silter på en omålad pall, rummets endå möbel, och båller en panna med kaffe och ett bröd framför sin sjuka mar. Också Hennes drag äro bleka och lidande, men de hafva ej dödens stämpel. tDrick, goda mamma, det sketl göra dig; godt. Re UTack, mitt barn, Gud löne dig för din omtanka. Dottern bryter brödet och håller pannan, medan modrena dricker. Den sjuka vinkar till tecken att. hon har fått nog, och den unga flickan uppstiger för att sätta bort pannan och för att se om sillen i kakelugnen. Modren följer henne med ögonen; hon ser på henne med en kärlekefull Blick, en dö