Aftonbladet – 23 december 1863, sida 2

har man icke varit uppe hos skräddaren för att höra, Om rocken Ver färdig, huru rädd man bar varit, att den ej skulle bli färdig till julen, och hvilken obeskriflig glädje vär den kom för en timme sedan och passade så bra, att mån ej behöfde skicka den tillbaka. Huru förunderligt att kärna på den tjocka, taggiga doffeln, att se den fina sammetskragen och att kunna sticka händerna i fickan och veta med visshet, att detta är ens egen roek. Och så att få den oväntade inbjudningen till barnbalen, just då man höll på att profva rocken, och alltsammans på en julafton. Det är icke underligt, utt-de svaris Häckarna fara så vidt omkring på isen, när man vet, hvad som bor i hvarje fläck, och det är ej underligt att luften är uppfylld af fröjderop från pojkstrupar. en välmående borgaren, som går med sin hustru under armen, småler vänligt, under det han ser sig omkring oeh hör på stojet, ty ockeå han känner, att det är julafton. Han vet, att den hand, som han stuckiti röckfickan, omfattar ett fodral, hvari ligger gömd en öfverraskning åt hans hustru, och som han i smyg skall lägga in bland julklapparne, då hän kommer hem. Han vet, att hemma väntar honom en glad krets af små bard, att han skall sitta med de två yngsta på knäet, medan de äldre spela kort om kontekt och pepparkakor, och att han skall läsa i alla barnens blickar, att det i afton är julafton. Oeh hugtrun småler också, ty för hennes inre blick står barnskaran omkring julgåfvorna ; och den lilla flickan, som i afton -kall glädja sig åt den nya dockan, kommer fram julafton efter julofton, tilldess hon står der som en fällvuxen dam, så oskyldig och skön som någon i en moders öga. Men ur vägen! Der kommer en släde, hvari sitter en ung dam och som framskjutes af en herre på skridskor. Huru