Aftonbladet – 22 december 1863, sida 2

brist, räddades hon af Fajaker, som besökte ön. De hade nemligen på hafvet mött ett segel och under förbiseglingen hört en röst från skeppet ropa dessa ord: Till Foboina styren om er gudars nåd är kärt, Tekmessa förnimmer i dessa ord en sista helsning från hennes son, som, hon tviflar ej derpå, fallit ett offer för Menelaos fruktan att på den öde ön skulle uppväxa en hämnare af Ajas sorger. . Efter denna berättelse går Tekmessa och lemnar Leontes, som åhört henne, ett mål för dystra tankar; dock, tröstar han sig, fän är ej Eurysakes På Salamis och kommer väl ej nånsin hit, Om verkligt i Atridens våld han råkat har. Dock bäfvar jag och känner hur min blod blir stel Vid tanken blott att se min faders herrskarrätt I strid med hans, och välja mellan pligt och pligt. Och härefter bereder sig Leontes till att vffra åt Dike, rättvisans gudinna, som framör ella andra gudomligheter har den ädle konungasonens dyrkan. I andra akten uppträder konungen, Leiosritos, och i en skön dialog mellan honom och Leontes utvecklas närmare bådas karakersr. Leiokritos dyrkar främst Zeus, ailherrskaren, maktens Gud; men Leontes aner menskors bästa ledarinna vara Dike rättvisans gudinna, och ödmjuk men omutlig alottar han för fadrens blickar styggelsen af det skräckvälde, hvarmed denne tror sig betrygga sin makt. Fadren vill försvara detta såsom nödvändighetens tvång, men lofvar att allt skall förändras när ingen Ajasättling mer att frukta finns. Nu kommer Rhaistes med bud att stormen krossat ett främmande skepp mot strandens slippor och att den gamle fiskarens son Hyllos trots konungens förbud gifvit sig ut att rädda de drunknande. Leontes vill ej wo på tillvaron af ett så omenskligt bud, itos svarar Jag vill ej se en okänd främling landa här På denna ö. Från hafvet så en siare Mig förespått, min ofärd en gång komma skall. Vid detta svar släcker Leontes ofterflamman på Dikes altar, att den ej må oskäras af sådan omensklighet, samt går att trots fadrens bud bringa hjelp i nöden. Man anar redan hvem det är som skeppsbruten kastas upp på Salamis strand — man känner huru den tragiska konflikten växer. Då Leontes gått emottsger konungen sina från Sparta och Delfi återkommande sändebud. De förra bringa helsning från Menelans att Eurysakes är död, och de sednare från oraklet detta svar: Tr herrskarn är på Salamis, så länge än Leontes icke fallit för vå faders svärd.5 Då den gamla konungen mottagit detta betryggande budskap är det hans första betallning att hjelp skall sändas till stranden för att undan skeppsbrottet rädda alla som räddas kunna. Hvilken ödets ironi framskymtar icke här i dikten? Leiokritos jubar: kan större lycka köpas för eft bättre pris?4 Hans trygghet beror på att han skall skona den som är honom kärast på jorden, den för hvars skull hon just åtrår makten, som en gång skall ärfvas af hans son, och af honom egas utan skuld samt under ett lyckligt folks välsignelser. Sjelf kan han ock nu såsom han vill herrska med mildhet. Härmed hafva vi ännu icke kommit längre än till tredje akten, men vi känna redan det frö, hvarur konflikten växer, vi veta i hvad jordmån det fallit och vi kunna redan ana frukterna, utan att den följande utvecklingen och upplösningen dermed förlorar något af sitt högtragiska intresse. Leontes har räddat Eurysakes, skeppsebruten på Salamis strand. Vi behö förbigående påpeka d poet: sö i hvilken Leontes r yr . nande KR ner att den han räde mötet mellan EuryU är es den blinda modren, Leontes bejsul alt i ord och bandling erkänna och förI fläkta Eurysakes goda rätt till tronen, samt huru striden växer och vidgas. Efter att förgäfves bafva bestormat tfadren med -böner att skona Åjas son ställer sig Leontes vid dennes sida i striden, sedan han först förmått honom att med sig byta vapen; och sålunda går oraklets spädom i fullbordan, i det Leiokritos förvillag af vapenbytet och Leontes faller för sin. faders svärd, under Idet denne tror sig hafva dödat Ajas son. Det har varit nödigt att förutskreka denna kortfattade framställning af styckets handling för att derpå grunda vår analys at dess ide. Hvad komposition och dialog beträffar är den Sofokleiska tragediens plastiska byggnad och lugna klara stil efterbildad till en stundom förvånande grad at likbet. Till och med choren saknas ej helt och hållet i det 4Folket i några scener införes talande och spelar samma medlande roll som choren i det antika dramat, ehuru ej här ställd helt och hållet utom handlingen eller talande i annat versmått än de handlande personerna. SAf högt intresse blefve tvifvelsutan en vn dersökning, hvars ändamål vore utredandet ar det förhållande, i hvilket tidehvarfvens förnämsta konstskapelser stå till den religionsbufvudprinciper, under hvars inflytande den kommit i dagen.4 Med dessa ord inleder Runeberg en af honom författad litterär afhandlipg: Är Macbeth;en kristlig tragedi?4 ) och en sådan undersökning kan väl sällan hafva: ett högre intresse än då det, såsom härvid Kungarne på Salamis, gäller att utransaka den religion eller verldsåskådning, fom genomgär ett betydande skaldeverk, diktadt i våra dagar efter mönstret af antikens mästerverk. Det är nemligen vår oförgripliga mening, att om det skulle visa sig att diktens innersta tanke icke är annet än en slafvisk reproduktion af antikens idverld, främmande för vår föreställning om en god och allvis verldsordning, :så är det i alla fall föga bevändt med en sådan slags litterär studie, som icke någonsin kan blifva annat än en kall och slafviskt konst gjord efterhärmning. Runeberg anmärker sjelf i ofvannämnda afhandling, att konstens yttersta mäål var för de gamle detsamma som hos oss, nemligen framställningen af ett allmänt, som beherrekar sina partier, ett allmänt framstäldt i sin seger. Olikheten ligger således ej i uppfattningen af konstens och skönbetens väsende, utan måste sökas i olika föreställningar om det högsta allmänna, eller, hvilket är detsamma, det högsta verkliga, såsom den positiva basen för all konst och skövhet. Hvad vigt Runeberg fäster vid att tidehvarivets diktning innerst skall hvila på. denna grund finner man icke blott af ofvannämnda undersökning Är Macbeth en kristlig tragedi?4 utan äfven af hans utläggning af Fjalar dikten, hvarvid ban, gentemot yrkandet att densamma vore en 4Schichsals-tragedi4, söker bevisa att den snarare bör betraktas såsom en sång till gudarnas ära, ett bevis, som med afseende på Ckung Fjalar4 icke synes oss i allt låta sig genomföras, hvaremot det mihända med mera framgång låter sig tillämpas på Kungarne på Salamis. Att ur denna synpunkt närmare analvsera